Bilisten: "Jag såg dig inte!"

Visa Kanntorpsvägen på en större karta



Kolla bilden ovan, som jag hämtat från Google maps. Den är tagen ur den synvinkel som bilisten jag ska berätta borde ha haft. Hon, bilisten, kom körande på Arnö Allé som gatan heter, till höger ligger cykelbanan som jag färdades på. Cirka 30 meter framöver ligger en gata in till höger. Där svängde bilen in till höger, utan att ta minsta notis om jag kom samtidigt på cykelbanan.

Som tur var hade jag noterat bilen  och såg att den blinkade höger. En ordentlig inbromsning och en rejäl högergir in på tvärgatan räddade mig från att krocka in i bilen. Hjärtat rusade och adrenalinet flödade förstås. Och för en gångs skull fick jag möjligheten att prata med bilisten som tydligen inte hade koll, för hon saktade in, hon skulle in till ett av husen.

"Jag såg dig inte" var hennes kommentar och förklaring.

Nu både såg och hörde hon mig med besked, eftersom jag stod på gatan invid. Jag var förstås rejält ilsken över den vårdslösa körningen. Som syns på bilden så måste man vara rejält ouppmärksam för att missa eventuella cyklister på cykelbanan. Visst växer där träd, men de är absolut inte något avgörande hinder för insyn på cykelbanan.

Hur hon kunde missa mig förefaller obegripligt. Jag föreställer mig att hon var någon annanstans i tankarna, att tankarna inte alls fanns i bilkörningen. Och framför allt fanns det inte några tankar på att det finns cykelbanor och cyklister på dessa.

Jag kommer in på det faktum att vi cyklister är alltför få till antalet, vi är ännu en minoritet. Därmed får vi inte riktigt utrymme i en del bilisters medvetande. Bilisterna väntar sig inte mentalt att det ska dyka upp cyklister, eftersom de syns ganska sällan här ute på Arnö. Ute på Arnö spanar man efter andra bilar som bilist. Man är inte beredd på cyklister och var de ska befinna sig.

Annat är det på platser där det är mycket fler cyklister, inne i centrala Nyköping, så är man som bilist mer på alerten. Man vet att det kan dyka upp fordon på två hjul också, och anpassar sig efter det. 

Det är ett känt faktum att fler cyklister i trafik just bidrar till färre olyckor. Just genom att vara många så blir vi synliga och andra trafikanter blir medvetna, och tar mer hänsyn. 

Kan inbitna bilister tycka till om cykling?

Miljöpartisten Johannes Krunegård cyklar gärna

Var på miljöpartimöte igår, och kommunalrådet Johannes Krunegård hade mycket att berätta.  Det som passar att berätta om på cykelbloggen är förslaget om att kommunen ska inrätta en referensgrupp av cyklister, som ska få ge förslag hur cyklingen och cykelmiljön i Nyköping ska kunna förbättras. Tanken är förstås att en bättre cykelmiljö ska locka fler nyköpingsbor att cykla.

Även Eskilstuna tar ett liknande grepp kan vi läsa här. De ska inrätta en cykelpanel där kommunmedborgare ska få tycka till om cykling.

En andra pusselbit för att få förslag för fler cyklister i Nyköping, var att också skapa en referensgrupp av inbitna bilister som skulle få försöka berätta vad de behöver för att börja välja cykeln. Idén som sådan är ju tilltalande, för bilister borde väl åtminstone kunna berätta varför de alltid väljer bil, och aldrig cykel. Och kanske också ge en del intressanta förslag.

Men jag undrar lite om det verkligen går att skramla ihop en referensgrupp av bilister, och locka dem till återkommande träffar, där de ska prata cykel. Egentligen borde de inte ha något intresse av det, de är ju bilister, inte cyklister. Vad skulle kunna locka en sådan grupp? Kanske diskussioner om dyr bensin eller brist på p-platser? Jag tror tyvärr det blir svårt få ihop denna tänkta grupp.

Men att lyssna på bilisternas synpunkter på cykling är inte feltänkt, det är bara formen jag är skeptisk till. Jag tror snarare att kommunen ska söka söker upp bilister som är villiga att delta i en sådan process, att man förbereder dem med något introduktionsmaterial,  och sedan genomföra intervjuer över telefon. Det blir mindre krävande. Visserligen går man då miste om att träffas i grupp, vilket kan leda till kreativa diskussioner, men sannolikt får man ändå en del svar av värde.

Att locka engagerade cyklister att prata om bättre cykelmiljö, är nog ingen större utmaning. Här finns en frivillig.

Ta hojen till skolan

Så börjar skolorna igen. Och vägarna fylls av föräldrar som prompt måste skjutsa barnen till skolan. Men det finns initiativ för att få fler att cykla till skolan. 

"Gå och cykla till skolan 2012" är en nationell utmaning som vänder sig till Sveriges alla elever i år F-6. Utmaningen pågår under september och oktober månad. Skolorna ska under två valfria veckor samla så många respoäng som möjligt genom att gå, cykla eller resa kollektivt. Bakom initiativet står Nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdom (NCFF) som arrangerar utmaningen tillsammans med Svensk Cykling.

Ska bli intressant om några skolor i Nyköping nappar på detta. Den som grundlägger goda cykelvanor i unga år, fortsätter gärna med det!

Tio centimeter från döden

Tio centimeter från döden. Gårdagens cykeltur kunde ha slutat med en förskräckelse. Fast det var nog inte jag som hade blivit dödsoffret.

Färden gick österut på cykelbanan intill Lennings väg. Jag trampade på ordentligt, låg på 27-28 km/tim, då plötsligen en kaja kommer utflaxande bakom en grästuva. Jag hinner se den precis undkomma mitt framhjul.

Fågeln hade nog knappast överlevt om den hamnat under hjulet. Vad som hänt mig om vi krockat funderar jag över. Förmodligen hade jag nog vurpat ordentligt. Turligt nog hade jag hjälm och bra handskar som skyddar händerna vid hård kontakt med asfalt. Lite skrapsår hade det nog ändå blivit....

Färden gick vidare. Lite senare närmar jag mig bakifrån en kvinna på cykel. Det är nedförslut och hon cyklar rätt sakta. 20 meter bakom slår jag en "pling" för att uppmärksamma att jag kommer. Vad händer? Jo, hon bromsar in kraftigt och vinglar, utan någon som helst synlig orsak. Och jag tvingas tvärnita. Väja åt sidan vågade jag inte, då jag riskerade att hamna på gatan där en bil närmade sig bakifrån.

Naturligtvis kunde jag inte hålla käften, det blev några väl valda ord, om hennes farliga beteende. "Förlåt" vad allt hon kunde kläcka ur sig.

Som synes, på en cykeltur kan vad som helst hända. Bakom nästa gathörn väntar överraskningar, ibland obehagliga sådana. Så hjälm på är nog inte så dumt. Men obligatorisk cykelhjälm är ändå tveksamt, vi måste ändå ha ett fritt val. Med tvång om hjälm tror jag att en del av dem som tvekar inför cykling skulle bli ännu tveksamma. Låt det bli frivilligt åtminstone för vuxna.

Det är trots allt så att cyklingens positiva hälsoeffekter vida överstiger den vinst i minskad skaderisk som hjälmen ger, åtminstone om man ser cyklistkollektivet i stort. Det finns ett flertal sådana beräkningar som visar att hälsoeffekten ligger på åtskilliga månader i längre livslängd genom motionen man får, medan den minskade skaderisken bara rör sig om några veckor i vinst med hjälm.

Men jag rekommenderar ändå hjälm, utifrån egna erfarenheter. Situationen var överraskande. Skulle starta hemifrån huset, ut på en villagata. Jag trampade igång ordentligt, lite väl hårt visade det sig. Växeln hackade och kedjan kuggade över, men följd att jag vinglade rejält och helt tappade balansen.

Stöp i gatan med huvudet före. Men hjälmen skyddade. Dock smällde det ändå så pass att stjärnor dansade för ögonen

Trampa försiktigt! Med hjälm helst!

Att “komma ut” som cyklist

Att ta steget till att göra cykeln till ett dagligt transportmedel, kan vara en rejäl utmaning för en inbiten bilist. Det finns en rad hinder och murar som ska forceras och övervinnas.

Ett inte oväsentligt hinder kan vara normen hur man ska transportera sig.   Jag tror inte många protesterar om jag konstaterar att bilen är normen i i de flesta transportsammanhang. Inte för alla människor, men för väldigt många. Vi tillhör och definierar oss till olika grupper, och då omfattar vi också de värderingar som finns i dessa grupper. Som medelålders etnisk svensk i en småstad som Nyköping finns det nog en viss förväntning att du att du utför din transporter med bil. Då är det säkrast att välja bilen, då vet man inte gjort fel, och blivit en normbrytare. Ses man ständigt på cykel är det något misstänkt, något fel, något problem, man är en avvikare, inte riktigt att lita på. 

Det är enkelt att konstatera, att de flesta män, och för all del väldigt många kvinnor, sitter väldigt mycket bakom ratten här i Nyköping. Det är en norm att färdas i bil. För en del är enda gången man lämnar bilen, är när man ska på fest eller krogen. Då vinglar man hem på cykeln. 

Jag har ändå en bestämd känsla av att en del hindrar sig själva att cykla mer frekvent, helt enkelt genom att de är osäkra på hur det uppfattas. De är lite rädda för vad omgivningen ska tänka. “Han tar cykeln, har han inte råd med bil?” 

Jag tänker lite på hbtq-folket, som varje år visar sig på pride-paraden (såg den i stockholm den gångna helgen). Där stöter man på begreppet “att komma ut”, att våga visa sitt rätta jag och bli accepterad för den man är. Ett stort steg och svårt för många, men när det väl är gjort blir man i allmänhet också respekterad.

Hur inbitna många bilister är det inte som sitter fast i bilnormnen, rädda för att ta steget till cykeln fast de inser hur mycket de har att tjäna på cyklandet. De kanske lutar åt att lämna bilen, men det känns lite svårt, det är ju ett rätt stort steg om man varit bilberoende i många år. 

Ta nu steget, våga “komma ut” som cyklister. När det väl är gjort, och ni har skaffat er cykelvanor, kommer säkert reflektionen “Varför gjorde jag inte detta tidigare”? 

Kan man glömma bort en cykelbana?

Bortglömd av kommunen?

Vilka signaler sänder skötselnivån av en cykelbana? 

Om asfalten är guppig, spårig och den har spruckit och det växer tjockt med ogräs i sprickorna?

Är rent av denna cykelbana nästan bortglömd av kommunen?

Den finns i alla händelser söder om stadsdelen Arnö, på vägg ut mot Arnös industriområde. Bilden är tagen bakom fängelset.

Jag vet inte om skötseln är nedprioriterad här, för de flesta andra cykelbanor i kommunen är ändå i hyggligt skick. Men den borde inte vara så. För det finns åtskilliga arbetsplatser här ute och cykelvägen är en förbindelselänk till stadsdelen Arnö med 4500 innevånare. Rimligen borde det kunna finnas flera 100 som skulle kunna cykla här dagligen. Men de flesta åker väl bil, för avståndet är ju trots allt ett par kilometer från Arnö till industriområdet, och cykelbanan inte särskilt välkomnande.

Men om kommunen erbjöd en välskött och inbjudande cykelbana? Det kanske skulle locka?