Bilister ser staden mer negativt

Ser dystert på stan.

Ny forskning visar saker som nog en del av er säkert bloggläsare känner till, att städer inte är avsedda att upplevas bakom en bilratt. Forskare vid universitet i Surrey i England har funnit att bilförare har en mer negativ uppfattning om stadsmiljön, i jämförelse med de som cyklar, går eller åker buss.

Försökspersoner fick kika på en video med situationer i en stad. Forskarna har funnit att personer som betraktade en videofilm från en bilists perspektiv hade mer negativa uppfattningar (mer hotfullt, mer obehagligt) än dem som såg videon som cyklister, gående eller bussresenär. Gående såg som filmen rankade personerna i filmen mer positivt (mer hänsynsfulla, mer välutbildade) än de som hade bilistens perspektiv.

Lite av en bekräftelse av den irritation man hör från en del Nyköpingsbilister, som irriteras över att det är så hopplöst att hitta parkering inne i stan. De upplever förmodligen hela stadsmiljön som mer motbjudande och irriterande, och ser förmodligen mer negativt på de människor som vistas där, bland annat då de är i vägen för deras bil, och försvårar för dem att komma fram och hitta parkering.

Själv har jag en iaktagelse om bilperspektivet som kan vara värt att nämna. Det handlar att världen betraktad genom vindrutan gör att avstånd utanför bilen verkar så långa. Om jag kommer i bil till exempelvis en stormarknads parkering, brukar jag ofta tycka att det är så långt till entrén, så man vill gärna parkera nära. Men sedan när jag väl tråcklat mig ur bilen, upptäcker man att det upplevda avståndet inte alls var så långt. 

Enorma avstånd, åtminstone
genom vindrutan. 

Alltså sittande inne i bilen, fastbältad och inlåst, förlorar man det verkliga perspektivet på omgivningen. Alla avstånd utanför bilen blir långa. Att gå några kvarter för att man inte kan parkera framför dörren, blir rena långpromenaden för bilisten.

Visst kan man ta bilisternas upplevelse av en stad som bil-fientlig på allvar, men man ska också ha i bakhuvudet att upplevelsen är subjektiv, som i och för sig alla upplevelser är. Men det negativt upplevda för bilisten är kanske inte så allvarligt, och framför allt, det kanske försvinner när bilisten öppnar bildörren, och blir en gångtrafikant.

Välkommen till stan!

I Pacific Standard Magazine kan man läsa om studien beskriven

http://www.psmag.com/culture/big-move-big-city-may-last-71652/

Studien finns även att hämta här (om man betalar)

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1369847813000806

Snorhalt!

Förra året avslutades med en bloggpost om isiga cykelbanor som var läskigt hala. Så blir det även 2013. Dagens tur på cykeln avslöjade hur det står till med vinerväghållningen. Bilvägarna fria från halka, åtminstone de större. Här har man kört med saltspridare. Cykelbanorna belagda med is, inte alls samma halkbekämpning.

Visserligen har kommunen sandat cykelbanorna men det vara några dagar sedan, och hjälper inte mycket. Sanden sjunker ned i isen och gör inte så mycket nytta. Dessutom sandas inte alla cykelbanor.

Saltning är i och för sig en tveksam metod eftersom saltet förstör kringliggande miljö, så man ska vara restriktiv. Men varför endast salt på de stora bilvägarna, det finns också cykel- och gångbanor som har mycket trafik. En cyklist som halkar eller sladdar är ju mycket mer utsatt en bilisten, som är skyddad av sitt plåtskal. Så lite salt kan vi väl få?

Hur kunde cykelbanan bli så här fel?

Så här ser denna cykelbana ut från cyklistens perspektiv, med mina kommentarer.

Egentligen skulle det inte blir mer bloggande i år, men nu fanns det tid, och detta kom över mig.

Snart har ett år gått sedan cykelbanan från Arnö in mot stan fick ny sträckning (alltså den del som går från Herrhagsskolan ned mot Arnöleden genom skogen). Redan när den byggdes om tyckte jag att det var en ganska kass förändring, eftersom en tidigare raksträcka i nedförsbacken försvann och ersattes med en lång kurva som slutade i en 90-graders korsning vid anslutningen med cykelbanan längs Arnöleden. Det jag då - i våras - främst reagerade mot var att man som cyklist tappade fart, jämfört med den gamla vägsträckningen.

Men nu har jag cyklat där rätt många gånger och upptäckt att det egentliga problemet är mer allvarligt än så. Eller problemen, för de är flera.

1/ Cykelbanan tycks feldoserad. Den lutar helt enkelt utåt. Lutningen finns där för att regnvatten ska rinna av, men det lutar utåt istället för inåt som är det normala i kurvor.

2/ Belysningstolparna står i kurvans yttre del. Nu är det vinter och det är ibland isigt i kurvan, och det finns risk för sladd. Kommer man från Arnö mot stan ned för backen i god fart hamnar man i en feldoserad kurva. Sladdens riktning lär då bli mot lyktstolparna.

3/ Dessutom är kurvan ganska skymd av ett buskage. Detta är främst ett bekymmer när man kommer från Arnö mot stan i hög fart ned för backen.  Buskaget borde beskäras.

Hur kunde det bli så fel här?

Gott slut ändå: Nu kommer cykel-kampanjerna

Cykelvägen mot Bergshammar.

Jag har länge efterlyst (tjatat upprepade gånger!!!) kommunala satsningar kring attityden och för uppmuntran till cykling här i Nyköping. Det räcker inte bara med bättre cykelvägar för att locka bilisterna, de upptäcker ju ändå inte fördelarna med cykel, förrän de verkligen provat.

Nu finns det i alla händelser kommunala cykel-kampanjer på gång. 

Planer finns på att kommunen arrangerar ”Cykelvänlig arbetsplats” enligt Göteborgs modell. Det kan även bli aktuellt med deltagande i i European Cycle Callenge; en cykeltävling för europeiska städer, där det gäller att trampa ihop så många kilometer som möjligt.

Den förstnämnda är antagligen för kommunens anställda. Den andra riktar sig nog till medborgare i allmänhet.

Riktigt hur konkreta just dessa kampanjer är för Nyköpings kommun, är vet jag inte, men uppgifterna ovan kommer från säker källa. Så framåt våren 2014 lär nog saker röra på sig.

Från samma källa får jag uppgifter om andra tänkbara möjligheter att främja  cykling bland kommunens personal. Det undersöka om man kan erbjuda en pott pengar den kommunanställde kan ha specifikt till cykelkostnader, samt en pott för vinterutrustning. Besluten är dock inte fattade.

Så när jag avrundar cykelåret 2013 med denna sista bloggpost tycks det bli ett gott slut. Men framför allt ser jag framför mig ett gott nytt cykel-år 2014.

Buss och cykel

Hållplats Grönsaksvägen, på Arnö. Trafikeras av linje 2
som går mot stan och Brandkärr.

Möjligheten att cykla till busshållplatsen har jag tagit upp tidigare i bloggen.

Kan man cykla till hållplatsen och låsa fast cykeln där, sänks ribban att välja bussen för de dagliga resorna. Cykeln ger ju en rejäl tidsvinst från hemmet till hållpatsen.

Men ska det kännas tryggt att lämna cykeln vid hållplatsen, så ska det vara riktiga cykelställ. Inte de här betongblocken (se bilden) som kommunen förmodligen köpte upp från något land i öster efter järnridåns fall.

Det är helt enkelt dags för upprustning av många av Nyköpings busshållplatser, vad gäller möjligheten att kombinera cykel och buss.

Borlänge satsar på vintercykling - men Nyköping?

Bloggaren redo för en tramptur i det vita.
Skaljacka och kraftiga handskar.
Jag föredrar breda däck före dubbar.

Vintern är här. För oss cyklister väntar bistrare tider. Så bistert att ändå många parkerar cykeln för gott i väntan på våren.

Men vänta lite, ska det vara nödvändigt? Nyköpings kommun har faktiskt varit rätt duktiga på vinterväghållning av cykelbanorna. Man plogar och sandar cykelbanorna vid snöfall och halka. och för det mesta är vinterväglaget klart framkomligt (men det finns undantag, som jag återkommer till längre fram).

Bra framkomlighet är en faktor, som kommunen kan påverka. 

En annan viktig faktor är rätt klädsel. Du får själv försöka hitta en mundering som utestänger kylan och snön, och med bra vinterklädsel så är sällan vintern något problem.

Cykeln då? En del vill ha dubbar för att känna sig säkra på snöiga cykelvägar. Men dubbdäck gör cykeln tungtrampad, vilket minskat motivet till att cykla. En halvvariant är att släppa ut lite luft ur däcken, så de blir bredare och anpassar sig bättre till spårighet och ojämnheter.

Så vardagscykling i stan på vintern är fullt möjligt. Om man vill. Och om man tror att det fungerar. Då fixar man det.

Men många är nog ändå av uppfattningen att cykling inte är något för vintern. I synnerhet de som alltid sätter sig i en bil, där man är skyddad av plåt, varmluftsfläktar och annat som hindrar närkontakt med väder och vind. Rent instinktivt avvisar de tanken på cykling. 

Ändå går det att locka folk till att cykla på vintern. Numera är det ingen nyhet att många cyklister fortsätter även vintertid. En förklaring här är kommuner som satsar på kampanjer för vintercykling.

Borlänge kommun skulle kunna vara en förebild för Nyköping.

Där kör man för tredje säsongen projektet Vintercyklisten. Hundra cyklister får vinterutrustning på sin cykel mot att de förbinder sig att cykla minst tre kilometer minst tre dagar i veckan fram till 20 april.  237 personer har ansökt om att få vara med i år, berättar DT.se

Av utvärderingarna att döma så har projektet gett mycket positiva resultat. För två år sedan cyklade deltagarna i genomsnitt 55 mil var under fyra vintermånader, vilket var långt över de 20 mil de förbundit sig till.

Varför Nyköping inte genomför liknande kampanjer kan man ju undra. Det räcker uppenbarligen inte bara med välplogade cykelbanor. De är ganska glest trafikerade just nu, det finns plats för fler.

97 procent positiva till elcykel (i Jönköping)

Det finns intresse för elcyklar i Nyköping.
Men inget kommunalt projekt för att sprida el-
cyklar. Bilden tog under den europeiska trafikant-
veckan i år. Cykel är från svenska ZET. 

Någon riktig knallsuccé har inte elcyklarna blivit i Sverige. Försäljningen ökar, men det är långt ifrån var och varannan cykel som säljs. Till skillnad från en del länder nere på kontinenten där elcykeln tagit rejäl plats i försäljningen. Jag har uppgifter om att i Schweiz så ligger elcyklarna på 30 procent av försäljningen.

Jag tror verkligen på elcykeln, som ett fordon som kan få många att avstå från många kortare bilresor, kanske främst för jobbpendling i städer. Att den går lite trögt att få ut, beror nog på den större prislappen än på en vanlig cykel.

Om nu elcykeln ännu är lite okänd, behöver den puschas lite för att nå ut brett till många. Den som får testcykla ordentligt ser snart värdet, vilket kanske gör det lättare att motivera en cykel som är dyrare än en trampcykel.

Här tror jag på prova-på-aktiviteter, typ att få låna/hyra elcykel under en vecka. Det finns kommuner som kört sådana aktiviteter. Lite kort om dessa.

Växjö

Ett sådant projekt är ELMOSsom beskrivs så här. Projektet lånar ut elcyklar via intresserade arbetsgivare till anställda som vill prova elcykel som alternativt färdmedel till och från jobbet, i tjänsten och på fritiden. Elcyklarna lånas ut i tre-veckors intervaller. Totalt under projektet kommer ca 500 personer att få låna och prova en elcykel under tre veckor. Det ska pågå fram till september 2014.

Jönköping

I Jönköping kör man kampanjen “Inga onödiga bilresor” där man tidigare i höstas rapporterar att Över 400 ansökningar om att bli testpilot på elcykel, för cykelkärra eller på kollektivtrafiken har kommit in. Totalt kommer drygt 200 personer att ha testat elcykel i en vecka och 24 att ha testat cykelkärra. 

Responsen har varit mycket positiv från både deltagande testpiloter och allmänhet. Det gäller både kampanjens budskap om mindre bilåkande och möjligheten att testa hållbara alternativ.Intresset särskilt för elcyklarna blev oväntat stort och de som testat är väldigt entusiastiska. Hela 97% är övervägande positiva till elcykel som färdmedel i Jönköping.

Motala

Även i Motala kör man under innevarande år ett liknande projekt, där kommunen lånar ut elcyklar. Det är ännu inte avslutat och utvärderat, men projektledaren rapporterar att utlåningen varit väldigt populär, och att cykelhandlare uppgivit att de sålt elcyklar till flera provcyklare.

Nyköping

- ?