“Tänk när det var fri fart på våra vägar...”

Så här ska det vara tycker en del. Mycket bilar
och inga cyklister inom synhåll helst.

Märkligt hur fästade en del människor är vid sina bilar och deras framkomlighet. Kliver de aldrig ur dem, och kan inte se att verkligheten är så mycket större än den som kan beskådas genom vindrutan? Att det faktiskt finns ett liv där ute...

Dessa reflektioner kommer efter kommunstyrelsens beslut om att gå vidare med projektering av Östra Storgatan i Nyköping till en gåfartsgata. Detta rapporterade SN.se och snart var debatten igång på kommentarsfälten. Ett flertal inlägg positiva, men några andra blev helt vansinniga och öste på med alla möjliga invändningar, om politiker som inte lyssnar, och drömmar om en stad utan hinder för bilarna.  Rubriken ovan är för övrigt hämtad från ett av inläggen (fast jag undrar, det kanske var ett ironiskt inlägg, jag vet inte). Ett nostalgiskt återblickande mot 60-talet, då man kunde gasa på utan gräns på vägarna. Att över 1000 dog i trafiken, kanske drömmaren glömt.

Visst innebär en gåfartsgata att bilisterna får backa lite grann, och cyklister och gående får flytta fram sina positioner. Helt klart ytterligare en indikation på en lånsiktigt utveckling där bilarnas får maka på sig i städerna. Det har ju blivit mer fartgränser, gupp och avstängningar, som drar ner på framfarten. Vi har fått zebralagen för att göra livet säkrare för gångtrafikanter. Allt detta har gjorts för att skapa säkerhet för gående och andra oskyddade trafikanter. 

Men det handlar om något mer. Vem som har makten och rätten att utöva den. Denna förändring kan givetvis upplevas som maktförskjutning där bilisterna får sin roll ifrågasatt som vägens oinskränkta kungar. Det är en del bilister som vuxit upp med en föreställning om bilen som status och makt, och som därför förväntar sig att bilen ger företräde och övertag mot andra grupper i trafiken. Och den som får sin makt inskränkt känner sig förstås ifrågasatt.

Klart att vissa individier i en kostym av plåt vägandes minst ett ton, med en hästkraftsstinn motor under huven, kan känna viss makt och överlägsenhet, i jämförelse med cyklister och gående, som bara är oskyddade människor. Så har de levt länge, och nu får de känna att detta ifrågasätts, och istället andra “svaga” trafikantgrupper allt mer tar över. Då är det inte konstigt att de reagerar, känner sig motarbetade och överkörda. Ilskan riktas mot politiker som tagit dessa beslut. Miljöpartiet och vänstern fick bli måltavla i SN:s kommentarsfält. Kanske lika bra att nämna att socialdemokraterna också står bakom denna politik.

Förmodligen är dessa kränkta personer, sådana som redan idag är rätt maktlösa. Kanske är gatan och bilen det sista stället där de får känna sig stora. Genom att få vara kung på gatan har de någon arena där de känner att andra respekterar dem.

Inom samhällsplaneringen finns det en utbredd insikt att cykeln är en viktig del för att vi ska nå ett hållbart samhälle och hållbara attraktiva städer. Men det finns ändå politiker som försöker skära pipor i vassen, och gulla med gruppen kränkta och maktkastrerade bilister. De börjar prata om att vi ska ta bort farthinder och annat som hindrar bilarnas framkomlighet. Tror vi hittar dessa politiker bland partier som har krympande opinionssiffror. Partier som inte är riktigt i takt med tiden och vad allmänheten vill. Deras inställning till trafiken bara visar hur dålig koll de har.