JAG HAR EN DRÖM...
Jag har en dröm, om Nyköping om tio år. Det behöver inte förbli en dröm, för det är ingen märklig dröm, det finns andra städer som har förverkligat sådan drömmar. Det finns redan åtskilliga städer där cykeln är det mest brukade färdmedlet, istället för bilen. Och det är sällan en slump, utan resultatet av visionära beslutsfattare - politiker - som haft modet att streta emot de krafter som vill fortsätta cementera bilsamhället.
Om vi börjar i nuet, kan vi konstatera att Nyköping sakta men säkert formats till en bilstad, som så många andra städer. Det är gator för bilar som härskar i trafikmiljön och som bestämmer stadsbilden och stadsmiljön. Andra trafikanter kommer i andra hand, det blir tydligt redan i språket hur vi beskriver sakernas tillstånd. Det är cykelbanan och cyklisterna som korsar bilvägen, inte bilister som korsar cykelvägen. Bilarna går före, det är bilarnas och bilsternas behov som styr mycket av hur stadens utformas.
Nyköping är en i grunden ganska trivsam mellanstor svenska stad. Det finns åtskilligt med charmig bebyggelse och trivsamma kvarter. Men det går ändå inte att bortse från att stadsbilden domineras av gatunätet och biltrafiken på dessa. Självklart måste en stad ha gator för att kommunikation och förflyttning ska fungera, men när bilarna blir så många som i Nyköping och deras framkomlighet och parkeringsplatser dominerar så blir inte staden särskilt trivsam.
Det mesta anpassas efter bilar, inte efter gående och cyklister. Staden blir onödigt gles och avstånden långa, dels då bilarna enkelt klarar rullar fort över långa sträckor, dels då själva infrastrukturen för bilen, gator, rondeller och parkeringar, tar mycket yta som skulle kunna använts till annat.
En stad som är byggd för bilar skapar också behov av ännu fler bilar, för den är obekväm och mer otillgänglig för dem som inte färdas på fyra hjul och med motor. Service, handel och arbetsplatser hamnar ofta långt bort från bostäder och stadens centrum.
Bil-staden upplevs också som otrygg av många, bilarna upplevs som hotfulla. Den höga biltätheten bidrar starkt till skjuts-kulturen, där föräldrar ständigt flänger runt med sina unga till olika aktiviteter, istället för att barnen själva kan ta sig till och från. Vilket i sin tur alstrar ännu mer trafik, och skapar ännu mer oro över trafik, vilket ger ännu mer skjutsande. Det blir en ond spiral, där trafiken hela tiden ökar.
Jag tror att utvecklingen kommit till en vändpunkt, kanske ännu inte så tydlig i Nyköping, men i många andra städer. Där vi fått nog av bilsamhällets påstådda välsignelser. Bilen har sina fördelar, men den har kolossala nackdelar.
Det finns en rad städer, där man omsatt insikten om bil-dominansen till handling. Där man förstått att gatan och staden måste återtas från bilisterna. Där man allt tydligare försöker forma en stad för cyklister, gående och med en fungerande kollektivtrafik. Redan idag finns i Nyköping ett ambitiöst cykelprogram från kommunen, en cykelvision, men den är ändå väldigt försiktig. Exempelvis sätter den bara målet att öka cykeltrafiken ökar med 30 procent från 2009 till 2030. Cykeltrafiken står idag bara några få procent av trafikarbetet i Nyköping, så en ökning på 30 procent är i praktiken nästan ingenting, det lär knappast minska biltrafiken märkbart.
Det behövs betydligt högre mål, som att cykeltrafiken ska mångdubblats, och att cykeln ska få huvudrollen och vara det primära resalternativet för de flesta. Det må låta radikalt och svårt, men är absolut inte orealistiskt, om man ser till de korta avstånden. Väldigt många resor i Nyköping är på några få kilometer, just sådana resor där cykeln är ett perfekt alternativ. Det bara är så att folk väljer bilen, av gammal slentrian, fast cykeln hade kunna fungera minst lika bra, kanske bättre i många fall.
Bilens roll då? Bilen behövs också, men ska knappast vara normen och det ständiga försthandsvalet för resor och transporter. Jo, kanske för småbarnsföräldrar med tight agenda och en del åldringar som har svårt att förflytta sig. Men inte för oss andra, som är friska och fullt fungerande, som är barn, unga, medelålders och även många pigga pensionärer. För oss är bilen komplement, något vi tar när den verkligen behövs. Jag vet, för jag lever ett sånt liv, där cykeln och gående kommer först. Bilen tar jag endast när jag verkligen behöver. Det betyder cykel ofta flera gånger om dagen, och bil kanske 1 gång i veckan inom staden. Bilen är valet om ska handla mycket och tungt. För vissa längre resor längre bort. Mer än så behövs inte bilen för mig. Troligen skulle det bli liknande resultat för många, om man började sortera sina vardagsresor.
Jag drömmer sålunda om en annan stad, där gatumiljön och trafikkulturen utgår från cyklar och gåendes behov. Det är en helt annan stad, mjukare och mer välkomnande för alla. Inte en stad med irritation över att det är svårt att hitta p-platser och att bilarna trängs på gatorna, utan en stad där många gläds över cykelns frihet och att det mesta vi behöver finns tillgängligt i närheten.
För cykel är en otrolig frihetssymbol. För rörelsefrihet på egna villkor, utan att vara beroende av en bil för ett par hundra tusen kronor, med driftskostnader på 40 kr/milen. Som inte bullrar, dammar och bidrar till växthuseffekt. Som ger dig hyfsad vardagsmotion, lite bättre hälsa, och alldeles säkert en humörhöjare. Som inte kräver att stora delar av staden asfalteras, med gator och p-platser.
Vad väntar vi på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar