"Jag är inte bilmissbrukare, jag skulle kunna sluta..."

Bilar överallt i Nyköping, som här vid Spelhagen på Arnöleden (bilden togs när man asfalterade gatorna, därav lite extra trängsel).

I många av världens större städer har cykeln fått renäsans. Några siffror: I Stockholm har cyklingen ökat med 75 procent på 10 år. I Köpenhamn cykelpendlar 37 procent till jobbet.

Att cyklingen tar fart i storstäderna kan tyckas märkligt, med den ofta besvärliga trafikmiljön. Avstånden är långa och det är mycket biltrafik. Men det är just mängden bilar som är en förklaring, trafiken går segt för bilarna, men det är inget som drabbar cyklisten som tar sig fram i de mest röriga trafikmiljöer. De som väljer cykeln gör det för att vinna tid, och för att få vardagsmotion.

Lite mer märkligt är att cykeltrenden inte tar fart i mindre städer, som Nyköping. Här finns de bästa förutsättningar för en utbredd vardagscykling, till jobbet och skolan. Avstånden är så måttliga att man når det mesta inom 5 km, och kan trampa på cykelbanor i stort sett i hela staden. I vissa lägen, exempelvis in till Nyköpings centrum, är cykeln helt suverän. Den slår allt genom snabbhet (om flåset är hyfsat) och för att den är lätt att parkera. Man kommer till dörren, inte till någon parkeringsplats.
Men detta har inte Nyköpingsborna upptäckt. Det syns ingen påtaglig ökning av antalet cyklar, visar kommunens cykelräkning. Enligt dessa siffror kan det till och med vara så illa att cyklandet minskar. De flesta nyköpingsbor kramar ratten hårt och fortsätter färdas med bil i alla lägen, även om vi nog ibland inser att det varken är bra för oss själva och för miljön. När vi avstår från cykeln missar vi massor av “gratis” vardagsmotion, och det är ju ingen direkt nyhet att biltrafikens koldioxidutsläpp står för en rejäl del av klimatbelastningen.

Men detta bilåkande är inte hållbart i längden. För att hantera klimatutmaningar och global brist på energi måste vi förflytta oss på mer effektiva sätt än med bilar. Bilarna kan vi använda ibland, men väldigt många resor kan istället ske med buss, gående eller med cykel.

Jag tror de flesta bilister på något sätt är medvetna om att det ständiga bilåkandet egentligen inte är särskilt bra för dem heller. Men man sitter väldigt fast i sitt bilåkande. Man skulle nästan kalla det för ett bilmissbruk, att ständigt ta bilen i alla lägen till alla transporter och resor. Att aldrig kunna sätta sig på cykeln, att sällan eller aldrig våga kliva på en buss eller åka tåg. Missbruk är ju per definition en överdriven och okontrollerad användning av något. Att få äldre generationer Nyköpingsbor att ibland ställa sina bilar, har jag inte så stora förhoppningar om.

Skulle du antyda att någon är bilmissbrukare, och har svårt att sluta, så skulle du med största sannolikhet få en kommentar likt denna: “Jag är inte bilmissbrukare, jag skulle kunna sluta, men jag vill inte, för jag behöver bilen”

Det finns tusen ursäkter att fortsätta bilkörande, framför allt vanans makt. Att alltid tänka bil, när man tänker transporter. Man bara sätter sig i bilen, när man ska någonstans, man funderar inte ens för alternativ. Och varför ska jag ställa bilen, när alla andra bilister bara fortsätter och inte bryr sig.

Mot detta kan man förstås invända. Det är andra tider nu än på 1900-talet när bilen hade sin storhetstid. På det personliga planet finns en del att vinna att lämna bilen hemma, men frågan om motkrafterna är tillräckligt kraftiga för att bryta missbruket. Missbrukare brukar ju sitta som i ett skruvstäd, och det krävs professionell och långvarig hjälp för att bryta. Men ändå har vi omvärldsfaktorer som talar mot bilen: Oljan och bensin/diesel börjar bli dyr, dock inte smärtsamt dyr (De flesta kör ju som vanligt). Det har blivit allt mer inne att röra på sig och motionera. Att cykla har också blivit hett, i många städer, vilket också borde sprida sig ut på landsorten. Något som talar för cykeltrenden, är att det finns riktigt bra och trevliga cyklar nu för tiden, och punkteringssäkra däck (nästan i alla fall) vilket gör att detta gamla bekymmer nästan är bortglömt.

Det går förstås att knyta visst hopp till den uppväxande generationen, de borde åtminstone vara medvetna om vi håller på att förstöra klimatet med alla utsläpp (där biltrafiken står för en del). Jag tror inte heller de vill bli småfeta vrak, med uselt flås, högt blodtryck, och diabetes på lut (typiska välfärdsåkommor orsakade allt stillasittande). De borde vilja revoltera mot föräldragenerationen som så uppenbart struntar i sin hälsa och den miljö de lämnar över till sina barn. Att välja cykeln, och fortsätta med det som ung vuxen, borde vara en självklarhet för många unga.

Men samtidigt växer de upp i en bilkultur här i Nyköping. Det är bilar överallt, och närmar de sig 18-årsåldern börjar omgivningens tjat om när de ska skaffa körkort, inte frågan om de överhuvudtaget ska skaffa körkort. Och när de väl investerat i körkort, ska det så klart utnyttjas. Mamma och pappa lånar gärna ut bilen till de unga, eller ställer kanske upp med lån till en första egen bil.

Så att ta steget ut och bli en cyklist, istället för bilist, är inte alldeles enkelt. Även om det finns enorma vinster för den enskilde.