Inte ens pistolmynningen mot huvudet förmår oss sluta

Än en gång möts vi av nedslående nyheter som pekar mänsklighetens oförmåga att stoppa de skenande utsläppen av koldioxid. På DN.se kan vi läsa om att koldioxid-utsläppen når nya rekordnivåer. De ökar. De minskar inte, som måste vara det absoluta målet om vi ska undvika en klimatkatastrof. Det är åtminstone den rådande uppfattningen bland klimatforskarna, och jag ser inte direkt någon anledning att betvivla det påståendet. Skulle det visa sig att de har fel, så får vi vara väldigt tacksamma för det. Har de rätt... Så..... Ja, resten får ni räkna ut själva. Det är inte kul.

En del undrar förstås vad detta har på en cykelblogg att göra. Andra förstår. Jag säger inte att cykeln ska rädda världen från en klimatkatastrof, men cykeln istället för bil är definitiv en av alla pusselbitar som behövs för att få ned koldioxidutsläppen. Det räcker inte med miljöbilar, som jag mest uppfattar som ett alibi för att fortsätta att köra som förr. Det vill säga, inte ändra några av sina klimatskadliga vanor.

Jag tror att detta är uppenbart för de flesta av oss, att vi lever en totalt ohållbar livsstil sett ur klimatbelastning. Ändå så är de flesta av oss oförmögna att göra minsta lilla ändring, för att minska vår klimatbelastning. Idag är hotet gigantiskt. Det är som att någon buse tryckt upp en stor magnumrevolver mot din skalle, men du låtsas som det regnar. Uppenbart att de flesta av oss struntar i vilken värld vi lämnar efter till barn och barnbarn. Vi slutar inte, trots att larmrapporterna talat klarspråk länge.

Sitter vi så totalt fast i karusellen av jobb, pengar och konsumtion, att vi inte kan kliva av. Det bara snurrar på, och vi hänger på. Samtidigt tror jag många av oss mår jävligt dåligt innerst inne, vi skäms inför oss själva att vi inte gör något åt våra klimatskadliga liv. Men varför leder inte det tillståndet till förändring. Den som kunde svara på det.