Ibland är inte vädret riktigt lockande till cykling. Just nu är det väl sämsta tänkbara cykelväder, när det regnar kraftigt och kvicksilvret bara några streck ovanför nollan. Då är buss eller promenad ett bra alternativ, i nödfall bil.
Men sonen Jarl 19 år ger sig inte. Han har cyklat mycket i år, bland annat då han inte tycker sig ha råd att ta bussen till skolan. Inte ens denna dag med totaluselt väder gav han upp. Inget gnäll om att bli skjutsad till skolan. Han ville cykla. Vi fick rota fram extra regnkläder åt honom, och så lite goda råd.
Kul att se att se hur man kan bli inbiten cyklist, när man väl fått smak för att cykla. Jag har inte ens lobbat särskilt hårt för detta, så cykelnördig som jag är. Dock har jag sett till att han fått en riktig bra cykel, en Gary Fisher Wahoo, som är hur skön som helst. En riktigt bra hoj är ju grunden för att det ska vara roligt att trampa iväg.
Att han lärt sig att det funkar att cykla nästan jämt är en bra grund att stå på. Att man kan ge sig ut i skitväder och faktiskt komma fram, även om man blir lite blöt och kall. Men det går över... Och när kan kommer hem har tänder vi braskaminen,
Ser i omgivningen hur en del föräldrar daltar med sina tonårsbarn, det är ett ständigt skjutsande till precis allt. Till skolan, träningen, till kompisar. Hur ska de klara sig på egen hand, när de aldrig fått upptäcka att man faktisk kan själv. Barn kan få behöva pröva sina egna vingar (förlåt flygmetaforen på en cykelblogg), det lär dem att flyga på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar