söndag 9 september 2012

När krockskyddet blir olycksrisken

Stålräcke. Jag väljer hellre slänten om jag kommer ur kurs. 

Säg att du cyklar i 20 km/tim och så tappar du kursen och riskerar hamna utanför cykelbanan. Vad väljer du då? Att köra in i ett kraftigt stålräcke, eller nedför en brant slänt eller ett dike?

En vägledning för valet kan vara att stål är hårt, och att diket blött. Blött dike mot tvärstopp i hårt stål. Vad väljer man?

Problemet är att du inte alltid kan välja diket. För Nyköpings kommun sätter gärna upp dessa kraftiga stålstaket utmed cykelbanan på valda ställen. I en del fall är det absolut motiverat, ut med tätt trafikerade bilvägar, längs broar och vattendrag. Men på andra ställen är de väldigt tveksamma, rent av kontraproduktiva. De skyddar mot en fara som knappast finns. Och eftersom de är riktigt otrevliga att cykla in i så är det så illa att olycksskyddet blir olycksrisken.

Jag har tack och lov sluppit närkontakt ett stålräcke under cyklandet, men för några veckor sedan blev det lite läskigt. Skulle köra om en fotgängare på cykelbana, som oväntat började röra sig i sidled oväntat när jag kom. Plötsligen ändrades kursen och jag var på väg mot just ett sådant räcke i god cykelfart. Jag hann dock räta upp riktningen, men det var klart obehagligt, med tanke på vilken rejäl smäll det kunde blivit. Just på den platsen, intill Arnöleden, är dessutom räcket väldigt omotiverat. Bakom räcket är det i stora drag bara en slänt knappt värt namnet. 

Ett nytt sådant farligt räcke har dykt upp intill Boverian i Oppeby under sommaren. Visserligen skyddar det från en slänt, men jag skulle definitivt välja slänten framför räcket.

Det är sorgligt att se hur kommunen lägger resurser på att skapa en bra cykelmiljö, och istället gör den farligare. De här räckena måste placeras ut med större urskiljning, bara där de verkligen behövs och gör nytta. Dessutom skulle jag önska en annan typ av räcken, där man inte riskerar att haka i stolparna. Det måste finnas en smartare konstruktion än dagens, ett räcke som gör att eventuell närkontakt inte innebär risk för tvärstopp.

För biltrafiken har det länge varit en bärande princip att rensa bort allehanda farliga föremål och konstruktioner längs vägarna, vilket ska göra att en avkörning inte blir så våldsam. Man tar bort träd, spränger bort berg och byter till stolpar som ger efter vid påkörning. Man har också räcken/vajer som är just anpassade efter biltrafik.

Man kan ju fundera varför bilarna fått en “krockvänlig” miljö, medan samma omsorg inte ägnas åt cyklisterna. Kan det helt enkelt vara så att det saknas kunskap och forskning kring förlåtande cykelmiljöer, eftersom det tydligen inte är lika högt säkerhetstänkt kring cykelbanorna. Eller som vanligt, att beslutsfattarna är bilister, och därför i första hand har bilisterna väl och ve för ögonen. 

Jag kan även noterat att de räcken som används på Arnöleden för att skydda bilarna från att köra av har en baksida mot cykel/gångbanan, som inte alls är trevlig. Mot bilvägen är de släta så att man inte ska haka i, mot cykelbanan metallstolpar som man definitivt vill undvika. Hur kunde det bli så fel?

1 kommentar:

  1. Stålräcke sätts också upp längs många större vägar, när vägen korsar ett vattendrag eller en svag sluttning. Räcket går då ofta ut över den smala remsa utanför vägens kantlinje, där en cyklist kan känna sig lite tryggare. Cyklisten blir då tvungen att cykla in på den vältrafikerade vägen, samtidigt som bilarna slickar sidan på en. Samma fenomen inträffar när man kommer till en gatukorsning mellan större vägar.
    Långfärdscyklisten Gert

    SvaraRadera