Mer cyklar färre olyckor

Ytterligare ett skäl till att satsa på cyklarna i Nyköping, är det faktum att ju fler som cyklar, desto färre blir olyckorna, och desto bättre mår folk. Det finns en hel del som tyder på detta i denna debattartikel.

130 milj kr för bilar - eller för cyklar?

Det finns ett politiskt mål att Nyköping ska växa med 700 innevånare varje år. Visserligen når kommunen inte det målet, men vi fler blir vi för varje år. Med fler innevånare, fler företag växer trafiken, och det som även växer påtagligt då blir förstås biltrafiken som står för merparten av resorna i Nyköping.

Som Nyköpings gatunät idag närmar vi oss en gräns, det finns en rad flaskhalsar där det redan går segt i rusningstrafik. Repslagargatan kan stundtals vara seg, även Järnvägsgatan förbi busstationen och ut mot Hamnvägen. Lasarettsbacken ned mot staden är också trög ibland, vägen in från Arnö likaså. Vi får räkna med att ambitionen att locka hit fler innevånare kommer att göra trafiken ännu mer sirapslik.

Den traditionella standardlösningen är att bygga vägar; mer vägar, bredare vägar. Det finns planer på att förlänga Hamnvägen under järnvägen ut mot Idbäcken och därmed avlasta Västra viadukten. Problemet är att kostnaderna är skyhöga, cirka 130 milj kr, och det är osäkert om ens det räcker. Men det löser bara delar av bilträngseln, som hotar att bli värre för varje år i takt med tillväxten.

Jag tror kommunen är väldigt fel ute om man bygger vidare på bilsamhället, och dessutom bygger vägar och trafikleder för ännu fler bilar. Vi vet att olja och energi är begränsade sinande tillgångar, likaså mark i Nyköping är en begränsad tillgång. Det vore väldigt olyckligt vi då satsar på bilarna. Ska vi bli fler Nyköpingsbor så måste en stor del av resorna ske till fots, med cykel, eller buss.

130 milj kr skulle kunna vara en rejäl startpeng för att rusta upp cykelvägnät och annat som behövs för att göra det trevligare att cykla. Låt oss säga att 10 procent av bilisterna börjar cykla - ingen orimlig förändring - det skulle betyda åtskilligt för framkomligheten på gatorna. Plötsligen behövs inte någon förlängning av Hamnvägen, för trafiken flyter.

Yterligare ett argument för en cykelsatsning är att nya vägar sällan är den långsiktiga lösningen på trängselproblematiken. Nya vägar lockar fram nya bilister, och de nya vägarna blir så småningom igenkorkade.

Är man stor och stark måste man vara snäll!

Många bilar, men för det mesta hänsynsfulla mot cyklister.

En bil väger över ett ton, har minst 100 hästkrafter under huven, och kan bli en dödlig projektil för oss oskyddade trafikanter. Men hur farlig bilarna är för oss cyklister, och gående, beror förstås på hur föraren hanterar sin bil.

Om bilisterna hela tiden tränger sig, stressar och hela tiden håller på sin rätt, så ökar ju risken för sammanstötningar. Men min erfarenhet är att Nyköpings bilister faktiskt är rätt omtänksamma om oss på cykel, och för alla del gående.

Respekten för cyklar vid övergångsställen är närmast överdrivet hänsynsfull. Trafikreglerna säger ju att gående ska släppas fram vid övergångsställen, men det finns inte samma lagkrav att lämna företräde för cyklister. Men väldigt många bilister saktar in och stannar, för att släppa fram mig på cykeln. Denna vänlighet kan faktiskt krångla till det ibland, när jag stannar en bra bit från korsning och övergångsställe, för att invänta en lucka i bilflödet. Ändå är det någon som ska släppa fram, stannar i onödan och orsakar köer, trots att jag försöker se ointresserad ut och tittar åt annat håll.

Men i korsningar där högerregeln gäller verkar vänligheten och det goda omdömet vara borttappat. Högerreglen respekteras ofta dåligt av Nyköpings bilister. Jag kan komma från en tvärgata från höger och ska över, men alldeles för ofta så tvingas jag väja och bromsa, för att bilisten inte begriper hur högerregeln fungerar.

Någon enstaka gång - under mina 20 år i Nyköping - har jag blivit prejad av slamsiga bilister, men det är inte ofta. Det var länge sedan sist (dock blev jag tutad och utskälld av en bilist förra våren, när jag cyklade i en rondell - hur orkar de?).

Bortsett från slarvet med högerregeln är Nyköpings bilister tillräckligt aktsamma om oss på 2 hjul. Och detta syns i olycksstatistiken, det var länge sedan någon cyklist omkom i Nyköping. Jag kikar i vägverkets statistik, som dock inte finns på kommunnivå. I Södermanland får man gå tillbaka till 2006 för att överhuvudtaget hitta några dödade cyklister, det året omkom två. Men cykelolyckor med personskador händer förstås, men jag kan inte påminna mig några allvarligare under senare år här i Nyköping (rätta mig om jag har fel).

Men trygghet är inte bara siffror i olycksstatistik, det är en upplevelse. Tyvärr tror jag att mängden bilar skapar en viss osäkerhet för oss på 2 hjul. På cykeln tycker man det är ett ständigt svischande av bilar, som susar förbi i hög fart, och det behövs inte mycket fantasi för vad en närkontakt med en tvåtons SUV i 50 km/tim skulle innebära för cyklisten.

Det kunde gärna vara färre bilar, det skulle vara trevligare för oss cyklister. Färre bilar skulle per automatik säkert göra att fler vågar cykla, framför allt tror jag föräldrar skulle våga släppa ut sin barn mer i trafiken.

Prioriterad cykelparkering?

Bortglömd på vintern.

Skulle bilisterna acceptera att bilparkeringen är oplogad och kantad med gamla bilvrak? Troligen inte. Men så här ser en av stans viktigaste cykelparkeringar ut vintertid, den vid Nyköpings järnvägsstation. Snön ligger tjock, och några gamla cykelvrak ligger bortglömda. Här känner man sig knappast välkommen som cyklist. I och för sig är det betydligt färre som cyklar till stationen vintertid, men lite bättre kunde det väl fastighetsägaren sköta detta. Är det stationsägaren Jernhusen eller kommunen som borde sköta detta?

Det verkliga cykelbane-problemet...

Blir riktigt otäckt när minusgraderna kommer.

Som man kunnat se på bloggen tidigare så har jag visat på en del exempel där kommunens pengar på cykelsatsningar gått till projekt med ganska liten eller tveksam nytta. Nu efter några dagars töväder, så syns de verkliga cykelproblemen väldigt tydligt. Och när det snart fryser igen blir det akut...



Blött idag, men spårig isgata när det fryser.

Det handlar om att cykelbanorna på sina ställen har fördjupningar i asfalten där det bildas sjöar av smält vatten och moddig snö. När det fryser blir dessa områden väldigt obehagliga att cykla på, med spår som gör det svårt att hålla kursen. Klart ökad risk för omkullkörning, och jag vill inte rekommendera cykelbanorna för den som är minsta ovan och osäker på att cykla.

För flera år sedan ringde jag kommunens tekniska förvaltning och berättade om detta bekymmer. Minns inte den exakta reaktionen, men jag fick intrycket av att man tyckte det var för dyrt att bryta upp asfalten och lägga om cykelbanan, så att det blir bättre avrinning. Kan säga att det maximalt rör sig om 100 meter på Arnöleden i höjd med Tempo-butiken. Men pengar finns, eller fanns, för Arnöledens cykelbana har fått belysning som inte behövs (se tidigare bloggpost) och planen är att fortsätta med mer cykelbanebelysning längs med Arnöleden.

Att få bort dessa fördjupningar i cykelbanan, vore i högsta grad en välgärning, om ni vill att fler nyköpingsbor ska cykla på vintern.

Jag blir uppriktigt sagt rätt förbannad över hur fel kommunen prioriterar här, och att de verkliga problemen möts med tystnad och nonchalans.

Nyköping åter till cyklisterna... (del 2)

HUR VI SKA BYGGA OM TRAFIKMILJÖN


Nyköping idag - väldigt mycket bilar!

Cyklisterna är idag ganska fåtaliga i Nyköping i förhållande till bilarna. Det finns många förklaringar, och inte alla beror på trafikmiljön, det är redan mycket som gjorts för cyklisterna, och cyklarna lever inte helt på undantag. Samtidigt går det inte att förneka att cyklisterna skulle kunna få en betydligt mer framskjuten roll i trafiken, och där de motoriserade transporterna fick maka sig lite åt sidan. En trafikmiljö som mycket tydligare utgår från cyklistens bästa skulle förstås vara mer inbjudande och lockande, och sänka tröskeln för alla som egentligen kunde cykla.

Jag kan tänka mig att gaturummet skulle kunna se rätt annorlunda ut med cykelns perspektiv som vägledande. Korsningar där bilväg och cykelväg möts är ett mer kritiskt moment och ofta oroande för cyklisten. Men med annorlunda utformning, som gör det tydligt för bilisten, att cykelväg korsar och att bilisten måste ta det lugnt. Säg att cykelvägens passage höjs upp några centimeter med ett vägmaterial i avvikande färg så det både känns och syns att man passerar en cykelbana. Kanske även målade cyklar i vägbeläggningen för att förstärka. Det skulle höja cyklistens status och känsla av att vara viktig, vilket skulle göra andra trafikanter uppmärksamma.

I Nyköping har man satsat på cykelbanor separerade från biltrafiken. Det ska man fortsätta med, men på åtskilliga platser och gator är det omöjligt, det finns helt enkelt inte utrymme. Om cyklarna ska få dominera trafiken, får vi inte vara främmande för att ta utrymme från bilarna och göra det till cykelbanor. Storgatan på Väster är sedan länge en gång och cykelväg, och det fungerar bra, hela miljön har anpassats till det. Låt oss fortsätta med Storgatan på Öster så att den centrala storgatan blir en sammanhållen cykel och gångled. Endast varutransporter och begränsad busstrafik bör tillåtas för övrigt. Eller om man gör Östra Storgatan enkelriktad för bilar, och tar en vägbanan för cykeltrafik. Förmodligen måste man acceptera korsande biltrafik på Östra Storgatan, eftersom staden ser ut som den gör.

Självklart kommer många bilister knorra över att cyklarna får ta över Östra Storgatan och säkert kommer en och annan affärsidkare att oroa sig. Men om det blir enklare och tryggare att cykla, blir cykeln ett mer självklart val. Då blir staden mer tillgänglig och jag är ganska säker på att handeln skulle tjäna på detta. När folk cyklar kommer de dit de vill. Åker man bil kommer man till närmsta p-plats, som ofta inte alls är riktigt dit man vill.

Något man kan undra över är att cykel och gångtrafikanter idag samsas på samma separata cykel/gångbana. Det kan fungera någorlunda idag, med begränsad cykeltrafik. Men det är åtskilliga gånger som det blir småträngsel och lite skuffigt vid möten redan nu, eftersom cykelbanan bara är några meter bred. Får vi ordentlig snurr på cyklandet, så krävs en rejäl breddning av av vissa cykelbanor, så det blir tydligt tvåfiliga, och med en separat gångbana.

Det kan också behövas tydlig skyltning, för att markera vilka som är stans bästa cykel-leder. Cykelled Arnö, cykeled Rosenkälla, cykelled Brandkärr, skulle tala om att här finns en välplanerad cykelled, en väg som är anpassad till cykel, och där cykeln är kung.

Det räcker inte med att bygga om gaturummet, om vi ska få Nyköping på 2 hjul. Att lämna bilen och välja cykeln kräver också en mental omställning. Det krävs att inför varje resa göra en reflektion, vilket färdmedel passar bäst för denna resa. Många gånger, om man är uppriktig, lär man finna att cykeln är svaret. Det får bli ett slut på löjliga bilresor, som att ta bilen för att köpa en liter mjölk en kilometer bort.

Men för att cykeln ska bli valet måste den in i folks medvetande, att cykeln har en rad fördelar, den kan användas till allt; till träning, till kompisar, jobbet, affären, skolan. Den är snabb på korta sträckor, billig i drift, du får gratis motion, den kräver lite gatumiljö, och den är oerhört miljövänlig i förhållande till bilarna. Men kanske allra viktigast, det är en härlig glädje och en otrolig frihet att cykla. Ta bara ordet lycka, och kasta om bokstäverna, så har du cykla. Så när besläktade är cykla och lycka. Mer om hur vi ska ändra attityder och inställning till cykeln i en kommande bloggpost (del 3).

Nyköping åter till cyklisterna... (del 1)

JAG HAR EN DRÖM...

Jag har en dröm, om Nyköping om tio år. Det behöver inte förbli en dröm, för det är ingen märklig dröm, det finns andra städer som har förverkligat sådan drömmar. Det finns redan åtskilliga städer där cykeln är det mest brukade färdmedlet, istället för bilen. Och det är sällan en slump, utan resultatet av visionära beslutsfattare - politiker - som haft modet att streta emot de krafter som vill fortsätta cementera bilsamhället.

Om vi börjar i nuet, kan vi konstatera att Nyköping sakta men säkert formats till en bilstad, som så många andra städer. Det är gator för bilar som härskar i trafikmiljön och som bestämmer stadsbilden och stadsmiljön. Andra trafikanter kommer i andra hand, det blir tydligt redan i språket hur vi beskriver sakernas tillstånd. Det är cykelbanan och cyklisterna som korsar bilvägen, inte bilister som korsar cykelvägen. Bilarna går före, det är bilarnas och bilsternas behov som styr mycket av hur stadens utformas.

Nyköping är en i grunden ganska trivsam mellanstor svenska stad. Det finns åtskilligt med charmig bebyggelse och trivsamma kvarter. Men det går ändå inte att bortse från att stadsbilden domineras av gatunätet och biltrafiken på dessa. Självklart måste en stad ha gator för att kommunikation och förflyttning ska fungera, men när bilarna blir så många som i Nyköping och deras framkomlighet och parkeringsplatser dominerar så blir inte staden särskilt trivsam.

Det mesta anpassas efter bilar, inte efter gående och cyklister. Staden blir onödigt gles och avstånden långa, dels då bilarna enkelt klarar rullar fort över långa sträckor, dels då själva infrastrukturen för bilen, gator, rondeller och parkeringar, tar mycket yta som skulle kunna använts till annat.

En stad som är byggd för bilar skapar också behov av ännu fler bilar, för den är obekväm och mer otillgänglig för dem som inte färdas på fyra hjul och med motor. Service, handel och arbetsplatser hamnar ofta långt bort från bostäder och stadens centrum.

Bil-staden upplevs också som otrygg av många, bilarna upplevs som hotfulla. Den höga biltätheten bidrar starkt till skjuts-kulturen, där föräldrar ständigt flänger runt med sina unga till olika aktiviteter, istället för att barnen själva kan ta sig till och från. Vilket i sin tur alstrar ännu mer trafik, och skapar ännu mer oro över trafik, vilket ger ännu mer skjutsande. Det blir en ond spiral, där trafiken hela tiden ökar.

Jag tror att utvecklingen kommit till en vändpunkt, kanske ännu inte så tydlig i Nyköping, men i många andra städer. Där vi fått nog av bilsamhällets påstådda välsignelser. Bilen har sina fördelar, men den har kolossala nackdelar.

Det finns en rad städer, där man omsatt insikten om bil-dominansen till handling. Där man förstått att gatan och staden måste återtas från bilisterna. Där man allt tydligare försöker forma en stad för cyklister, gående och med en fungerande kollektivtrafik. Redan idag finns i Nyköping ett ambitiöst cykelprogram från kommunen, en cykelvision, men den är ändå väldigt försiktig. Exempelvis sätter den bara målet att öka cykeltrafiken ökar med 30 procent från 2009 till 2030. Cykeltrafiken står idag bara några få procent av trafikarbetet i Nyköping, så en ökning på 30 procent är i praktiken nästan ingenting, det lär knappast minska biltrafiken märkbart.

Det behövs betydligt högre mål, som att cykeltrafiken ska mångdubblats, och att cykeln ska få huvudrollen och vara det primära resalternativet för de flesta. Det må låta radikalt och svårt, men är absolut inte orealistiskt, om man ser till de korta avstånden. Väldigt många resor i Nyköping är på några få kilometer, just sådana resor där cykeln är ett perfekt alternativ. Det bara är så att folk väljer bilen, av gammal slentrian, fast cykeln hade kunna fungera minst lika bra, kanske bättre i många fall.

Bilens roll då? Bilen behövs också, men ska knappast vara normen och det ständiga försthandsvalet för resor och transporter. Jo, kanske för småbarnsföräldrar med tight agenda och en del åldringar som har svårt att förflytta sig. Men inte för oss andra, som är friska och fullt fungerande, som är barn, unga, medelålders och även många pigga pensionärer. För oss är bilen komplement, något vi tar när den verkligen behövs. Jag vet, för jag lever ett sånt liv, där cykeln och gående kommer först. Bilen tar jag endast när jag verkligen behöver. Det betyder cykel ofta flera gånger om dagen, och bil kanske 1 gång i veckan inom staden. Bilen är valet om ska handla mycket och tungt. För vissa längre resor längre bort. Mer än så behövs inte bilen för mig. Troligen skulle det bli liknande resultat för många, om man började sortera sina vardagsresor.

Jag drömmer sålunda om en annan stad, där gatumiljön och trafikkulturen utgår från cyklar och gåendes behov. Det är en helt annan stad, mjukare och mer välkomnande för alla. Inte en stad med irritation över att det är svårt att hitta p-platser och att bilarna trängs på gatorna, utan en stad där många gläds över cykelns frihet och att det mesta vi behöver finns tillgängligt i närheten.

För cykel är en otrolig frihetssymbol. För rörelsefrihet på egna villkor, utan att vara beroende av en bil för ett par hundra tusen kronor, med driftskostnader på 40 kr/milen. Som inte bullrar, dammar och bidrar till växthuseffekt. Som ger dig hyfsad vardagsmotion, lite bättre hälsa, och alldeles säkert en humörhöjare. Som inte kräver att stora delar av staden asfalteras, med gator och p-platser.

Vad väntar vi på?