Bygga fler rondeller, eller utnyttja befintliga cykelbanor?

I dagens SN (papperstidningen) berättas om den besvärliga trafiksituationen i Nyköping, det är bilköer under morgon och eftermiddagar som gör att det segt för bilisterna att ta sig fram. Staden har fått fler innevånare och fler bilar följer med det.
Beslutsfattarna vid kommunen har inga klockrena förslag på hur trafiken ska kunna flyta bättre. Det pratas om Hamnvägens förlängning, och om nya rondeller. Det finns en förhoppning om att ett nytt resecentrum för tåg och bussar ska bidra till att avlasta trafiken. Men det kräver rejäla investeringar, och det är oklart hur många år det dröjer innan allt är på plats. Dessutom framgår att det är osäkert om dessa förändringar i trafiken verkligen ger bättre flyt.


I SN-artikeln talas om att cykelvägarna ska utvecklas. Men då kan jag avslöja något som stadens cyklister redan känner till. På de befintliga cykelbanorna flyter trafiken väldigt fint. Det rullar på i 20-25 km/tim utan större ansträngning. Och det finns plats för fler cyklister, utan att det skulle uppstå några trängselbekymmer.

Visst skulle cykelbanorna kunna bli bättre och fler, men de är inte i något miserabelt skick. Nyköping är i stora drag en riktig bra cykelstad, vad gäller cykelbanorna. Att påstå att cykelbanorna behöver utvecklas är lite grann av en symbolhandling, för att visa att man tänker politiskt korrekt, att man tänker på cyklarna. Hindren att cykla sitter inte cykelvägnätet, det handlar mer om mentala blockeringar som gör att många inte ser cykeln som ett användbart transportmedel. För att få fler att cykla i Nyköping måste vi jobba mer med attityder och påverkan.

Dock tror jag att den sega situationen för Nyköpings bilister lär väcka en och annan bilist, när de dessutom ser cyklisterna glida fram obehindrat. I andra städer med besvärlig trafik så har cyklandet tagit fart markant, och dagliga cykelresor på uppemot en mil är inget ovanligt. Nyköping med korta avstånd ligger egentligen bra till för en cykelboom, frågan är när den kommer.

Cykla till träningen? Nej, jag skjutsar, det är så mycket bilar

Visst går det att cykla till träningen! Här har vi Julia Ström och pappa Peter som anländer till Arnö IF:s basebollträning. Julia har hunnit ta av sig hjälmen när bilden togs.


Snart börjar skolorna igen, och det kan vara läge att titta på ämnet barn och cykling.

Nyköping har inte direkt någon cykelkultur. Inte ens bland ungdomar cyklas det särskilt mycket. Möjligen till och från skolan, är det en del ungdomar som tar hojen. Och så till en och annan nöjeskväll. Men inte så mycket mer.

För här i stan finns en utbredd skjuts-kultur. Det är bilar i massor som pilar fram och tillbaka med en ensam förare och bredvid ett barn (eller fler) på väg till olika aktiviteter. Till gitarrlektioner, till scouterna, till ridning, till fotbollsträning på Rosvalla, m m. Och sedan någon timme senare, ut igen, och hämta barnet.

För den som älskar bilkörning är inte detta ständiga skjutsande särskilt kontroversiellt, men med minsta skeptiskta ansats börjar man ana bekymmer. Skjutsandet alstrar åtskilligt med extra biltrafik, som bland annat gör tillvaron lite osäkrare och oroligare för oskyddade trafikanter, alltså oss cyklister. Stressigt också för föräldrarna, som måste ut och flänga efter barn, när de istället kunde vara hemma, på jobbet, eller på egna aktiviteter.

Men varför skjutsar man då när avstånden är korta - under fem kilometer oftast - när många barn och ungdomar rimligen borde klara detta själva. För så korta avstånd klarar man väl på cykel?

Visst - det kan inte förnekas - föräldrar vill att barnen ska färdas tryggt till och från aktiviteter. Och visst ger en bils tjocka plåt mer skydd än vad man får på en cykel. Men den som skjutsar bör vara medveten om allt skjutsande som skapar mer trafik som ökar farorna i trafiken. Så delvis är lösningen upphoven till problemet.

Funderar ibland om det inte är ett socialt tryck att göra just så, att skjutsa barnen är att visa att man är en engagerad förälder som visar att man ser till att barnen kommer iväg på ordentliga aktiviteter. Om barnen tar sig själva till och från aktiviteten, syns man inte som förälder, vilket skulle kunna tolkas att man är en frånvarande och icke engagerad förälder. Vilket givetvis är riktigt skämsigt i Sverige, där vi satsar tidigt på att barnens aktiviteter, kanske inom sport eller musik.

Jag kan förstå föräldrar som vill åka iväg till träning tillsammans med mindre barn, men med stigande ålder blir de så pass trafikmogna att de bör klara att cykla i staden, åtminstone på de sträckor där det finns cykelbanor. Och cykelbanor finns det gott om i Nyköping. Men ibland tar cykelbanan slut eller en väg måste korsas. Med min erfarenhet från Nyköpings trafik är att det inte något man behöver oroa sig över. Nyköpings bilister över lag hänsynsfulla mot oss cyklister, det är min erfarenhet som vuxen cyklist. Erfarenhetsmässigt är bilisterna ännu mer försiktiga när det är barn och ungdomar i trafiken, då tar man ännu större hänsyn, bromsar in och släpper fram med goda marginaler.

Exakt vilken ålder när ett barn är moget att cykla på egen hand är svårt att säga. På NTF:s hemsida skriver man att åldern bör vara 12-13 år innan de cyklar i trafik. Men trafikmognad är inte bara en fråga om ålder. Det är en fråga om erfarenhet. Ett barn som ständigt har skjutsats runt instängd i bil, får ju aldrig chansen att möta trafiken och dess utmaningar. Därmed blir han eller hon mer vilsen och oerfaren när de väl hamnar ute i trafiken, och riskerna därmed förstås högre. Så skjutsandet är delvis en otjänst om man vill lära barnet att självständigt och säkert ta sig fram på egen hand i staden.

Vill man grundlägga trafikvana och säkerhet redan i lågstadieåldern bör man sig ut med barnen i trafiken, åtminstone på cykelbanor för att lära dem. Som förälder har man då chansen att diskutera och förklara hur trafiken fungerar, om risker och situationer. Men ett dilemma är förstås att väldigt många föräldrar i Nyköping inte har någon större erfarenhet av cykel, efter alla år bakom ratten. Så vad har man att komma med till sina ätteläggar? Kanske alltså dags att greppa styret Nyköpingsföräldrar och ge er ut på cykelbanorna, så att ni har något att berätta för era barn. Kan hända att ni upptäcker att Nyköping är en bra cykelstad. Kan hända att ni börjar cykla på kuppen.

En väsentlig fråga är om det är farligt att cykla för barn och ungdomar, trots den intenvisa biltrafiken i städerna. Allvarliga olyckor mellan cyklande barn och fordon är tack och lov sällsynta. Hittar uppgifter från 2010 från Barnolycksfallsfonden som visar att cirka 1000 cyklande barn i hela landet skadas i trafiken så allvarligt att de måste läggas in på sjukhus. Årligen omkommer 2-3 barn.

Kollisioner med personbilar är antagligen det föräldrar oroar sig för, när man pratar om att släppa ut barnen i trafiken. Men det står dock för en mindre andel, cirka 5 procent av olyckorna. Andra cyklister är en större fara, de står för 8 procent av olyckorna.

- De flesta olyckor sker inte i trafiken, utan nära hemmet i miljöer som upplevs som säkra, parkeringsplatser och gatan i bostadsområdet, uppger en utredare Myndigheten för samhällskydd och beredskap.

Slutsatsen är att barnen skärper sig i trafiken när det blir allvar. Och att bilisterna har bra koll på barn som rör sig i trafiken. Olycksriskerna för cyklande barn ser inte avskräckande ut. För övrigt, hur bra för hälsan är alternativet att sitta stilla inklämd i en bil så fort en förflyttning ska företas. Knappast så att kroppen jublar, när den går misste om den dagliga motionen. Något som på sikt ger tydliga utslag i hälsan.

Så säkert skulle fler barn kunna cykla mer och längre - ibland till aktiviteter några kilometer bort. Om föräldrarna vågar släppa ut dem, och dessutom lär dem cykla säkert. Och på med hjälm, den räddar många om det smäller.

Till sist är det bara att konstatera. Bilen sägs ge frihet. Men jag undrar för vem, när barnen inte kan röra sig någorlunda fritt i trafiken. Bilen ger frihet, för bilister, men för andra sätter den gränser! Så är det!

Arbetsgivare vill se fler cyklister till jobbet

Som bloggare har jag en hypotes om att cykling till och från jobbet kan vara ett bra sätt att få fler att välja cykeln för vardagsresor. Då kan det vara intressant att höra inställningen i dessa frågor hos några större lokala arbetsgivare i Nyköping. Hur ser man på möjligheterna att få de anställda att välja cykeln för jobbpendlandet?

Lasse Ringdahl, kommunreporter på SN, hör till dem som redan gärna tar cykeln till jobbet.

“ Vi såg verkligen effekter att fler började cykla”

- Klart det är intressant att få fler medarbetare att cykla till jobbet. Dels ser jag en vinst med minskad miljöpåverkan. Dels den dagliga motionen, som gör att man är piggare på jobbet, säger Robert Jonsson som är vd för Södermanlands Nyheter i Nyköping.

SN har hittills inte gjort något särskilt för att uppmuntra cykling till jobbet, förutom att det finns tjänstecyklar för kortare turer på stan. Men Robert Jonsson är uppenbart engagerad i dessa frågor. Han nämner att SN kört tävlingar för att locka personalen att gå till jobbet, med gott utfall. Så steget till att göra något liknande med cykel tycks inte långt.

Han har nämligen goda erfarenheter av att locka anställda till cykling från sitt förra jobb, som vd vid Norrtälje Tidning. Tidningen ville bli klimatneutral, och då tittade man över personalens arbetsresor och försökte locka fler till gå, cykla eller ta kollektivtrafiken till jobbet - istället för att av slentrian sätta sig i bilen.

- Vi såg verkligen effekter att fler började cykla. Man upptäckte att resan till och från jobbet, blev ett sätt att röra sig.

- Min erfarenhet är att miljöfrågan och arbetsmiljöfrågan kan gå hand i hand. Man cyklar och sänker sina utsläpp, och blir piggare och presterar bättre på jobbet visar de undersökningar som gjorts.

Men man får gå försiktigt fram som arbetsgivare, om man ska lyckas, anser han. Det får inte bli hårda pekpinnar att anställda måste röra sig. Utmaningen ligger i att få med dem som mest behöver röra på sig, de riktigt inaktiva. Då måste man jobba långsiktigt med försiktig påverkan, så småningom händer ändå saker. På Norrtälje Tidning kunde man avläsa resultat efter tre år:
- Vi kunde se tre grupper. De som redan var väldigt aktiva, de som motionerade lite grann, och de som inte rörde sig alls. De som inte rörde sig alls tidigare hade börjat motionera lite grann, och de som motionerade lite grann rörde sig mer. När vi började fanns det personer som hade svårt orka 8 timmar på jobbet, men så var det inte efter tre år.

Robert Jonsson understryker att man inte får tvinga någon att cykla eller motionera. Men företaget kan visa att alternativet finns, för de flesta bryr sig och vill förbättra hälsan.



“Motionstävling gav resultat”

- För miljö och personlig hälsa, vore det alldeles utmärkt om fler valde möjligheten att cykla till jobbet, säger Anneli Edman, som är enhetschef för kommunens äldreboende vid Fruängskällan i centrala Nyköping.

- Vi orkar mer och blir friskare av att röra sig. Den extra orken behövs i jobbet med våra äldre.

Cyklas till Fruängskällan görs det också en del, åtminstone sommartid. En tydlig signal om detta är att de lediga p-platserna är fler.

Anneli Edman är medveten om att en del av de anställda rör sig mer, och cyklar mer, än andra. Men om dessa orkar jobbet bättre och är mindre sjukskrivna har hon svårt att uttala sig. Spontant ser hon ingen skillnad.

För närvarande har man inte några särskilda aktiviteter, förutom kommunens friskvårdsförmåner, för att locka till motion eller cykling till jobbet. Men hon nämner att kommunen för några år sedan hade en stegräkningstävling, där även cykling kunde tillgodoräknas. Och den tävlingen gav resultat.

- Det var som en tävling i lag och mellan kommunens arbetsplatser. Det gav ett större engagemang, och en bredd där man fick med en del av dem som inte alls brukade vara intresserade av motion.

Men vad tror hon om möjligheten att få fler att cykla till jobbet?

- Kanske går det, men först måste man ta en diskussion med personalen för att lyssna av den faktiska situationen, och hur de själva ser på möjligheten till förändring, svarar Anneli Edman.

Så uppenbart kan en arbetsgivare och hur den agerar, ha viss betydelse för att locka fler till att trampa mer.


“De dagar jag cyklar känner jag mig piggare”

- Ja, självklart är det intressant att fler cyklar till jobbet, konstaterar Marie-Anne Carlsson, som är personalchef vid Saab Automobile Parts AB (reservdelslagret ute på Arnö) Nyköping. Det ger friskare anställda, som har bättre kondition och mår bättre, därför orkar de mer på jobb och fritid. Jag kan utgå från mig själv, de dagar jag cyklar känner jag mig piggare.

Den insikten har dock inte lett till några riktade åtgärder för att locka fler medarbetare till att trampa till Saab-lagret.

- Tidigare har vi haft friskvårdsbidrag till motion på fritiden, dock inte särskilt för att cykla till jobbet. Företaget har en aktiv idrottsförening och via denna får anställda bidrag till halva anmälningsavgiften till vissa idrottstävlingar. Dessutom lottar idrottsföreningen varje månad ut ett presentkort till anställda som motionerar regelbundet.

- Vi diskuterar att återinföra friskvårdbidrag, men det kommer inte att bli specifikt för cykel, utan för motion i allmänhet. Huvudsakligen är att man rör på sig, säger hon och tillägger att cykeln dras med nackdelen att den inte kan utnyttjas vintertid.

- Vi vill ha aktiviteter som fungerar hela året, avslutar Marie-Anne Karlsson.

"Jag är inte bilmissbrukare, jag skulle kunna sluta..."

Bilar överallt i Nyköping, som här vid Spelhagen på Arnöleden (bilden togs när man asfalterade gatorna, därav lite extra trängsel).

I många av världens större städer har cykeln fått renäsans. Några siffror: I Stockholm har cyklingen ökat med 75 procent på 10 år. I Köpenhamn cykelpendlar 37 procent till jobbet.

Att cyklingen tar fart i storstäderna kan tyckas märkligt, med den ofta besvärliga trafikmiljön. Avstånden är långa och det är mycket biltrafik. Men det är just mängden bilar som är en förklaring, trafiken går segt för bilarna, men det är inget som drabbar cyklisten som tar sig fram i de mest röriga trafikmiljöer. De som väljer cykeln gör det för att vinna tid, och för att få vardagsmotion.

Lite mer märkligt är att cykeltrenden inte tar fart i mindre städer, som Nyköping. Här finns de bästa förutsättningar för en utbredd vardagscykling, till jobbet och skolan. Avstånden är så måttliga att man når det mesta inom 5 km, och kan trampa på cykelbanor i stort sett i hela staden. I vissa lägen, exempelvis in till Nyköpings centrum, är cykeln helt suverän. Den slår allt genom snabbhet (om flåset är hyfsat) och för att den är lätt att parkera. Man kommer till dörren, inte till någon parkeringsplats.
Men detta har inte Nyköpingsborna upptäckt. Det syns ingen påtaglig ökning av antalet cyklar, visar kommunens cykelräkning. Enligt dessa siffror kan det till och med vara så illa att cyklandet minskar. De flesta nyköpingsbor kramar ratten hårt och fortsätter färdas med bil i alla lägen, även om vi nog ibland inser att det varken är bra för oss själva och för miljön. När vi avstår från cykeln missar vi massor av “gratis” vardagsmotion, och det är ju ingen direkt nyhet att biltrafikens koldioxidutsläpp står för en rejäl del av klimatbelastningen.

Men detta bilåkande är inte hållbart i längden. För att hantera klimatutmaningar och global brist på energi måste vi förflytta oss på mer effektiva sätt än med bilar. Bilarna kan vi använda ibland, men väldigt många resor kan istället ske med buss, gående eller med cykel.

Jag tror de flesta bilister på något sätt är medvetna om att det ständiga bilåkandet egentligen inte är särskilt bra för dem heller. Men man sitter väldigt fast i sitt bilåkande. Man skulle nästan kalla det för ett bilmissbruk, att ständigt ta bilen i alla lägen till alla transporter och resor. Att aldrig kunna sätta sig på cykeln, att sällan eller aldrig våga kliva på en buss eller åka tåg. Missbruk är ju per definition en överdriven och okontrollerad användning av något. Att få äldre generationer Nyköpingsbor att ibland ställa sina bilar, har jag inte så stora förhoppningar om.

Skulle du antyda att någon är bilmissbrukare, och har svårt att sluta, så skulle du med största sannolikhet få en kommentar likt denna: “Jag är inte bilmissbrukare, jag skulle kunna sluta, men jag vill inte, för jag behöver bilen”

Det finns tusen ursäkter att fortsätta bilkörande, framför allt vanans makt. Att alltid tänka bil, när man tänker transporter. Man bara sätter sig i bilen, när man ska någonstans, man funderar inte ens för alternativ. Och varför ska jag ställa bilen, när alla andra bilister bara fortsätter och inte bryr sig.

Mot detta kan man förstås invända. Det är andra tider nu än på 1900-talet när bilen hade sin storhetstid. På det personliga planet finns en del att vinna att lämna bilen hemma, men frågan om motkrafterna är tillräckligt kraftiga för att bryta missbruket. Missbrukare brukar ju sitta som i ett skruvstäd, och det krävs professionell och långvarig hjälp för att bryta. Men ändå har vi omvärldsfaktorer som talar mot bilen: Oljan och bensin/diesel börjar bli dyr, dock inte smärtsamt dyr (De flesta kör ju som vanligt). Det har blivit allt mer inne att röra på sig och motionera. Att cykla har också blivit hett, i många städer, vilket också borde sprida sig ut på landsorten. Något som talar för cykeltrenden, är att det finns riktigt bra och trevliga cyklar nu för tiden, och punkteringssäkra däck (nästan i alla fall) vilket gör att detta gamla bekymmer nästan är bortglömt.

Det går förstås att knyta visst hopp till den uppväxande generationen, de borde åtminstone vara medvetna om vi håller på att förstöra klimatet med alla utsläpp (där biltrafiken står för en del). Jag tror inte heller de vill bli småfeta vrak, med uselt flås, högt blodtryck, och diabetes på lut (typiska välfärdsåkommor orsakade allt stillasittande). De borde vilja revoltera mot föräldragenerationen som så uppenbart struntar i sin hälsa och den miljö de lämnar över till sina barn. Att välja cykeln, och fortsätta med det som ung vuxen, borde vara en självklarhet för många unga.

Men samtidigt växer de upp i en bilkultur här i Nyköping. Det är bilar överallt, och närmar de sig 18-årsåldern börjar omgivningens tjat om när de ska skaffa körkort, inte frågan om de överhuvudtaget ska skaffa körkort. Och när de väl investerat i körkort, ska det så klart utnyttjas. Mamma och pappa lånar gärna ut bilen till de unga, eller ställer kanske upp med lån till en första egen bil.

Så att ta steget ut och bli en cyklist, istället för bilist, är inte alldeles enkelt. Även om det finns enorma vinster för den enskilde.