Vi är fast i en berättelse om bilar...

Man kan ju inte precis påstå att Nyköpingsborna i rask takt övergivit sina bilar, och börjat resa mer hållbart. Att de istället väljer att gå, cykla eller åka kollektivt..

Det är som vanligt en strid ström av bilar på de stora trafiklederna, och ganska glest med cyklister, om man jämför. Visserligen är det fler som åker buss med Sörmlandstrafiken, men det är verkligen ingen massövergång.

Lätt och fort med elassistans.

Förutsättningarna för att exempelvis börja cykla är ju extremt goda i Nyköping, enligt min bedömning. Smidigt glider jag runt på cykel och fixar jag mina ärenden (jag begriper inte hur bilister fixar det, verkar jättebökigt att åka bil hit och dit, för massa småärenden). Nyköping har gott om cykelbanor och avstånden är ganska måttliga. Är vanlig cykling för jobbig, finns numera också ganska bra elcyklar till måttliga priser (7000-8000 kr).

Jag har en stilla undran, varför vi kramar bilarna så hår, när vi snarare borde hålla skyddsavstånd. För det första har utsläppen, som dels drabbar klimatet, som dels gör luften tidvis ganska dålig (främst på vintern). Sedan har vi de enorma kostnaderna och resurser som krävs för att bygga, köra, underhålla bilarna. Vi tvingas dessutom jobba fler timmar betalt lönearbete för att ha råd med våra bilar, så frågan är om positiva utfallet är särskilt stort för den tidsvinst som vi menar bilarna leder till. Inte nog med det, allt stillasittande i bil  gör att vi går miste om om den vardagsmotion som cykel och gång ger. Istället tar vi bilen till gymmet, jodå, kolla vad som står parkerade utanför träningslokalerna...

Uppenbarligen tycker många att bilens bekvämlighet och smidighet, är värt alla de uppoffringar vi får göra. För bilsamhället är i stort sett intakt, och trots att det finns många väl fungerande alternativ för att klara våra resor och transporter, och frihet och rörlighet. 

Jag tror inte på noll bilar, för bilar kan verkligen göra nytta. Men i ljuset från de många goda alternativen menar jag att många familjers andrabilar kan betraktas som överflödiga, och de bilar som är förstabilar skulle kunna användas betydligt mindre.

Men det är inte bara vanor, som håller oss kvar i bilarnas grepp. Det räcker uppenbarligen inte att bygga cykelbanor, göra gåfartsgator, förbättra busstrafiken, och prata om farorna med utsläpp, och ohälsa med stillasittandet.

Det är nämligen så att vi lever i en berättelse om bilar. 

Vi behöver bara lämna vårt hus. Det första som möter oss är parkerade bilar. Sedan ser vi många bilar i rörelse. På gatorna rullar ständigt en strid ström av bilar. Luften är fylld av bruset från däck och brummet från motorerna. Är det vinter och vindstilla, så känner vi tydligt i luften den sura lukten av dieselavgaser.

 Sedan ser vi gatorna, där större delen av utrymmet är vikt åt bilarna. Sedan ser vi de enorma parkeringsytorna utanför butiker, arbetsplatser, sjukhus och andra offentliga inrättningar. 

För att inte tala om media, som också är en spegel av en bildominerad värld. Bläddra i en dagstidning. Annonser för bilar, och även en del redaktionellt som kallas motor. Titta på tv och spelfilm, hjältar som far runt i bilar. I reklamavbrotten fantasifulla filmer om bilar och frihet.

Smart herre.

Vi lever alltså i ett samhälle dominerat av bilar, vilket naturligtvis påverkar vårt tänkande och vår världsbild. Det är lätt att våra tankebanor leds i riktning, att bilar är en nödvändighet för ett gott liv. Det finns knappt plats för och funderingar kring andra sätt att resa och transportera. Bilarna är så dominerande och påtagliga att andra alternativ, mest blir marginaliserade. Deras roll blir att möjligen användas de gånger bilen inte är möjlig. Som hem från fest med öl och vin. Eller om bilen är på verkstad. Då kan cykeln duga. Men eftersom du sällan cyklar, så är förmodligen din cykel ganska risig (svampiga däck, rostig kedja osv), och en rätt trist upplevelse. Även din egen rörelseapparat som sällan används för cykling är nog i lite halvrisigt skick. Cykelfärden blir mest en plåga, och därmed ett kvitto på att bilen är det självklara valet. Varför utsätta sig för något så hemskt som en cykel?

Med andra ord, är det något som ska fixas utanför hemmet, och avståndet är mer än några 100 meter, så heter lösningen bil.

Under många årtionden när Sverige snabbt blev ett rikt välfärdsland har politiker och bilindustri gått i armkrok, dessutom påhejad av en stor allmänhet. Nu är vi där mitt i den berättelse där bilen har huvudrollen, och nu har rollen blivit så stor den skymmer andra berättelser. 

Men samtidigt har det vuxit fram en tydlig berättelse om bilen som den stora skurken, som förstört våra städer med trängsel och buller, våra personliga hälsa, som utarmar natur, som kräver väldiga mängder energi och råvaror, och som förstör klimatet. Så det finns en motbild, som trots allt visar på behovet av förändring, om att vi måste dämpa biltrafiken. 

Men det räcker inte med berättelser om bilar i skurkrollen. Resultatet blir nog mest irritation bland bilister, som känner sig påhoppade, eftersom de inte ser några alternativ.

Roliga alternativ.

Det krävs allt andra berättelser, positiva berättelser, som kan visa på att rörlighet och resor kan klaras alldeles utmärkt med färre bilar och färre mil med de bilar vi äger.

Och dessa berättelser skapas av oss som är cyklister, vi som reser kollektivt, vi som går, vi som springer, vi som tar taxi, vi som klarar livet förträffligt utan att det står en bamsig Volvo (numera är storsäljaren visst en fet suv) utanför dörren. 

Man behöver inte ta detta med berättelser så bokstavligt. Berättelserna skapas också genom att vi syns på våra cyklar, att vi syns när vi kliver på bussen. Vi behöver inte göra någon stor grej av cyklandet. Det räcker med att andra ser oss, och ser att våra liv är precis så bekväma och njutningsfulla (förutom när det regnar) som andras. Oftast är våra mindre bilberoende liv bättre, då vi får en hel de gratis motion vi är lite friskare, vi har mindre krämpor, vi lever längre. Och vi har en fantastisk ekonomi, nästan så man undrar vad man ska göra med pengarna som blir över... (tack och lov har jag ett hus som har en del renoveringsbehov).

Bara genom att vi syns och finns, så blir vi en del av en positiv berättelse, som visar att det finns många fler berättelser än berättelsen om bilen.