Är 3 kilometer långt att cykla? (del 1)

Visste du att redan på avstånd på 1-2 kilometer som tar de flesta bilen, när de ska från hemmet till arbetet. Jag hittar dessa uppgifter i en studie från VTI, ”Prediktioner av andelen personer som går respektive cyklar till jobbet” (VTI notat 20-2014).

Uppgifterna baseras på svenska förhållanden tyder på att med 1-2 km resavstånd, så väljer 34 procent cykeln och drygt 40 procent bilen. På avstånden 2-5 km väljer 21 procent cykel och nästan 59 procent bilen.

Egentligen är detta ingen nyhet, det är väldigt uppenbart att biltrafiken domineras av korta resor, som är fullt möjliga att cykla. Upp till 5 kilometer klarar i princip vem som helst, oavsett hur vältränad man är och även med en enkel cykel. Med en bra cykel och om man är i någorlunda form är ju 5 kilometer i princip ingenting.

Men många väljer alltså bilen. En del har säkert fullt legitima skäl till bilen, den kan behövas i jobbet, eller man kanske har en komplicerad vardag med tidsbrist, ungar som ska till dagis och massa ärenden som ska fixas.

Att cykla lite längre sträckor är inget märkvärdigt,
 åtminstone inte i Köpenhamn. Där görs över 30 procent
av arbetresorna på cykeln. Inte ens regn tycks stoppa köpenhamnsborna.

Att cykeln ändå används en hel del på de riktigt korta resorna (1-2 km) visar ända att cykeln är ett fullt tänkbar för många vid resan till jobbet. 

Men med ökade avstånd överger många cykeln och väljer bil eller kollektivtrafiken (då fram för allt på resor över 5 km). Men vi som cyklar mycket vet att på sträckor upp till 5 kilometer inte är någon påfrestande utmaning, det är inget maratonlopp. 5 kilometer fixar man utan att svetten forsar om man tar det lugnt. Och då på en vanlig 3-växlad cykel bör man fixa det på 20 minuter. Med en bättre hoj är 15 minuter inga problem. Och idag finns ju el-assist cyklar för den som vill färdas riktigt bekvämt. Dörr till dörr går bilen säkert fortare i mindre städer, men bilens tidsvinst uppvägs bland annat av att cykel-resan även ger en dos av den dagliga motionen, som en del bilister tvingas uträtta på ett dyrt gym.

Min tolkning är att det finns ett inslag av avståndets psykologi som gör att cykeln faller bort vid ökande avstånd. Många har tydligen en mental bild av att 4-5 kilometer börjar bli i längsta laget. Man har alltså en föreställning i huvudet om cyklingens gränser, men som har ganska liten förankring i verkligheten. 

Att öka förståelsen av cykelns kapacitet är ingen enkel uppgift. Det finns så oerhört många skäl till att underskatta cykelns potential för resor upp till 5 km. Förmodligen måste man jobba med information och någon form av kampanjer, för att ge påverkan och ändra attityder (kring detta återkommer jag en kommande bloggpost).

Bilsterna struntar i 30, vad göra?

Brunnsgatan Nyköping.

Bilden ovan visar Brunnsgatan i Nyköping. En 30-skylt talar om vilken maximal hastighet som gäller i stan. Och den hastigheten är väl vald, eftersom 30 brukar anges som den hastighet där påkörda cyklister och fotgängare har en rimlig chans att överleva. Högre hastigheter ökar kraftigt risken för att en påkörd oskyddad trafikant ska få mycket allvarliga skador och riskerar att avlida.

Att som bilist respektera 30 är alltså att visa vilja till hänsyn om gående och cyklister som inte sitter skyddade bakom lager av plåt och krockkuddar. Men att visa denna respekt verkar oerhört svårt för merparten av bilförarna, det är som att dessa 30-skyltar inte existerar, enligt min uppfattning och erfarenheter som cyklist, gående och f d bilägare.

Och just här på Brunnsgatan är det nog värst. Här är det legio att köra fortare. Vet inte hur många gånger jag på cykel färdas nedåt gatan i god fart på cykel (cirka 30) och blivit omkörd av bilister som friskar på ordentligt. Dessutom på övergångsstället....

Att kommunen valt 30 på Brunnsgatan känns fullkomligt relevant om man känner till trafikmiljön. Här finns nämligen cyklister som korsar vägen. Här finns utfarter. Här finns alltså ett markerat övergångsställe. Och här finns busshållplatser som har en placering som gör att bussresenärer kan rusa ut bakom eller framför bussarna (jag har sett en del otäcka incidenter här) (dock är busstrafiken tillfälligt borta pga av ett bygge). Det som talar emot 30 i bilisterna verklighetsuppfattning är att Brunnsgatan upplevs som rak och fri från hinder. Gatumiljön ger alltså inte bilisterna signaler om man är i en känslig miljö, och därför kanske 30 känns omotiverat. Men 30 står det på skylten och de flesta av Nyköpings bilister borde lärt sig att det är 30 som gäller inne i stan.

Att få bilisterna att hålla låga hastigheter är oerhört viktigt för att staden ska uppleva som trygg och attraktiv att cykla i, och detta i synnerhet på gator på blandad trafik, där cyklar och bilar ska samsas om vägbanan. Att som cyklist hela tiden kringrännas av tunga plåtmonster i hög fart gör ju att man nog tar sig en funderare, om cykling verkligen är säkert och tryggt. Det bilskjutsas oerhört mycket barn och tonåringar i Nyköping, och just de höga hastigheterna och upplevelsen av otrygghet tror jag bidrar till detta onödiga bilåkande.

Det behövs alltså tydligare signaler i trafikmiljön, som visar att det verkligen är 30 som gäller. Gupp kan vara en sådan sak, men det har sina nackdelar. Ett annat intressant exempel på signaler hittade jag i Ronnebys utkant, där jag färdades för några dagar sedan. Där man målat en tydlig röd rand i mitten av gatan där det var 30. Väldigt tydligt och fick mig att haja till. Hur verksamma dessa röda linjer är i verkligheten och för Ronnebys alla vardagsbilister vet jag inte, men synligt och tydligt var det.



Blasius Königsgatan i Ronneby. Klicka på bilden om du vill studera det närmre.
Källa: Google Maps

Första året med lastcykeln - blev det bra?

Veckan innan midsommar förra året hämtade jag min lastcykel av typ Bullit i Stockholm. Färden gick först med pendeltåg till Gnesta, sedan blev det fem mil i blåst och regn, men ju närmre jag kom Nyköping desto mer sken solen. 

Och så har första året med lastcykeln varit. Ju längre jag haft den, och ju mer jag använt den så inser jag vilket fantastiskt fordon jag skaffat mig. Den har verkligen lyst upp tillvaron.

Avsikten med köpet var förstås att kunna frakta tyngre, större och mer än med en vanlig cykel. Den långsiktiga planen var att lastcykeln ska ersätta bilen, som började få ålderkrämpor. Jag vill ha ett fordon som är miljövänligt, snabbt, praktiskt, snyggt och billigt att äga. 

En stor motortrimmer, plus utrustning.
Smidig rullar jag ut på motionsspåret
när det är dags att röja.

Som synes på bilden, så har Bulliten en öppen lastplattform, ingen stängd låda, vilket gör lastutrymmet väldigt flexibelt. Den enda uppenbara begränsningen är den angivna maxvikten 100 kilo last plus förare.

Bulliten har klarat en mängd transporter som inte en vanlig cykel fixat. Bör väl sägas att vi bor i stadsmiljö i Nyköping. Vi bor i villa i stans utkanter i stadsdelen Arnö. Det är väl försett med cykelbanor och avstånden är måttliga. Andra ändan av stan ligger 7-8 km bort.

• Ett otal gånger har jag rullat till förpackningsinsamlingen, med papper, plast, glas och metall. Självklart har den också fraktat hem en hel från ICA, Coop m fl butiker
• Den har fraktat hem en inköpt dator, kattsand och stora färgburkar. 
• Tyngsta lasset var nog fyra säckar plantjord, nästan 80 kilo. 
• Har kört hem ett stort akvarium i glas. Säljaren var rätt skeptisk när jag sade att jag skulle cykla hem det. Men allt gick bra.
• Den har använts på campingutflykt till Nävekvarn (cirka 2 mil). Tog ett campingbord, ett stort tält, sovsäckar, och annat smått och gott.
• En stor motortrimmer, plus utrustning, när jag ska sköta motionsspåren på Arnö tar den enkelt (se bilden). Dessutom kan jag cykla ut sand (som jag lägger i stora hinkar) på motionsspåret.
• Cykeln är perfekt när jag ska på bolaget inne i stan. Har en stor låda på ölkärra med mig in butiken. Fyller den med burkar och boxar, rullar ut och bara lastar på Bulliten som kan parkeras nära entrén (inget tjafs med p-avgifter för oss cyklister).
• Ett par säckar med löv till kommunens trädgårdsavfallsinsamling.
• Fjolårets julgran åkte Bullit hem.
• Den har fungerat som rullande valbod för miljöpartiet.
• Sist men inte minst så har Bulliten fungerat som uppmärksamhetsmagnet. Många kommer gärna fram och frågar. Och det är bara positiva kommentarer. 

Alltså att jag klarat frakta alla dessa saker, säger kanske inget om för och nackdelar med en lastcykel av typ Bullit.

Vi börjar med det jag uppskattar. För det första är det cykelkänslan, det är lite annorlunda jämfört med en vanlig cykel, den kräver viss koncentration när man startar, så att man får balans. Men har man väl fått upp farten är det inget konstigt och osäkert. Snarare tvärtom, att man känner att detta är en stadig och säker cykel, som går dit man vill.

Den är förvånansvärt lätt att få upp i fart. Det är först i uppförsbackar och med mycket last, som skillnaden mot en vanlig cykel är uppenbar. Skulle hävda att Bulliten är både snabbare och har bättre cykelkänsla än de flesta normala cyklar, efter som körställningen är lite framåtlutad och sportig. Det är lätt att få ut benens kraft i trampandet. Trots att min Bullit saknar elassist, susar jag om de flesta på cykelbanorna, förutom lycramännen med bockstyre.

Skivbromsarna är grymt effektiva, vilket behövs när lasten är tung.

Tätt stegade växlar (27) är bra för att hitta en optimal kadens. Dock saknar jag en riktigt låg växel, för branta backar och tung last.

Den har gått i princip felfritt första året. Inget krångel what so ever. Men med en prislapp på cirka 25000 kr ska det vara kvalitet, och där har Bulliten levt upp till förväntningarna.

Sammanfattningsvis, Bulliten funkar så otroligt bra för mina behov, så den är en verklig humörhöjare. Jag börjar nog bli tjatig där hemma, med mina lovord över denna cykel.

Sedan finns några minustecken, egentligen småsaker. Cykeln är förmodligen stöldbegärlig, med tanke på värdet. Så var det den vita färgen ”Milk Plus”. Det finns definitiv klatschigare färger, men jag slog till på köpet denna cykel som fanns i lager med rätt typ av växlar.

Den har några knepiga egenheter som ger lite minus för trafiksäkerheten. Längden gör det svårt att stanna på refuger mitt i gatan, när man ska korsa tätt trafikerade gator. Den drar också till sig blicken så till den milda grad, att bilister och andra trafikanter, kan missa andra cyklister i närheten.

Något jag sätter frågetecken för är vintercyklingen. Bulliten fick vila under de veckor det var is och snö på gatorna, eftersom jag bedömer att dubbat framdäck är nödvändigt, för säker färd på is och snö. Men till kommande vinter, så ska sådant däck monteras.

Bilen har gått väldigt lite under det senaste året, och den 30 april rullade den till skroten. Har nu klarat två månader utan en endast kilometer bil. 

Tilläggas att hustrun har en elcykel, till vilken en lätt lastkärra kan kopplas. Så vi är väl rustade för det bilfria livet. Den första tiden har det funkat över förväntan. Om inbitna bilister skulle hålla med om det har jag väl mina tvivel om, det krävs nämligen också en mental omställning, en inställning att man klarar det dagliga livet utan bil. Den omställningen kan vara nog så svår, inser jag. 

Flytten - en möjlighet till mer hållbara resvanor

Flytt till ny stad. Läge för nya resvanor. Kanske med elcykel?

Att få bilister att oftare släppa ratten och istället greppa cykelstyret eller skaffa busskort, är som bekant inte alltid det lättaste. 

Men det finns situationer där vi är mer öppna för förändringar och ny vanor, visar erfarenheten. Självklart är det när vi inte sitter fast i vanor. En situation är efter att vi flyttat. En ny plats och nytt boende innebär ju ofta en nystart på många sätt, att man skapar en nya vardag och vanor (och ovanor). Då också inom resor och transporter. 

Detta faktum kan nyttjas för att locka till mer hållbara val av transporter, alltså till mer cykel, promenader och kollektivtrafik.

Hos Energimyndigheten har man satt sig in i detta, hur kommuner praktiskt kan göra för att driva projekt och kampanjer riktade till nyinflyttade, för att få dem att oftare välja cykeln eller bussen.

Om detta kan man läsa i rapporten: ”Påverka nyinflyttades resevanor - en handbok om informationsprojekt för nyinflyttade”. Den är väldigt praktiskt inriktad med råd och beskrivningar man kan gå till väga med kampanjer och information.

Det handlar om att välja vilka nyinflyttade som ska bearbetas. Hur; alltså med utskick, telefon eller hembesök. Och hur man ska utforma budskap, som trycksaker och annat påverkansmaterial, som exempelvis prova-på-kort för den lokala kollektivtrafiken.

Man har hämtat inspiration några aktuella projekt. Under 2012-2013 har kommunerna i Västra Götalandsregionen bedrivit projektet Ny adress-nya vägvanor, med bra resultat. Innan dess har flera liknande projekt genomförts bl. a i Lund och Malmö.

Erfarenheten tyder klart på mer hållbart resande:

Jag citerar direkt från sidan 23:

I Västra Götaland visade uppföljningen att 50 % av de nyinflyttade ändrat sitt resande i mer hållbar riktning efter flytten, vilket bidrog till 5 ton minskade koldioxidutsläpp. De går inte helt säkert att säga att informationen till de nyinflyt- tade har stått för hela denna förändring utan det kan även finns andra bidragande orsaker så som en bättre kollektivtrafik. 

I utvärderingen av Lunds arbete (enkät som skickades ut till 500 nyinflyttade hushåll år 2007) visade det sig att av de som fått rådgivning via telefon angav 2 % att de till stor del och 11 % att de till viss del ersatt bilresor med andra färdmedel till följd av telefonsamtalet. Ytterligare 7 % angav att de ibland försöker ersätta bilresor med andra färdmedel och 10 % angav att de börjat fundera på att ersätta bilresor med andra färdmedel till följd av rådgivningen.  

I Malmö visar uppföljningen av arbetet år 2007 att 20 % av vanebilisterna (de som kör bil mer än 4 dagar i veckan) har tänkt om och reser mindre med bil. 

Erfarenheter från Malmö visar också att deltagarna är mer benägna att ändra sitt resande om projektet även innehåller någon form av prova-på-erbjudande, typ Testresenärer, provåkarkort eller liknande. I Malmös projekt under 2006 erbjöds deltagarna att bli testresenärer. 57 % av dessa åkte kollektivt mer än 1 ggr/vecka och 18 % 4 ggr eller mer. I projektet 2007 erbjöds istället lånecyklar. Av de bilister som lånade cykel använde 30 % cykeln varje dag. Efter låneperioden fortsatte 43 % att cykla. 

Andelen nyinflyttade som tackade ja till provåkarkorten i Västra Götaland var mellan 25 och 40 % och av dessa aktiverade 70–85 % sina kort. 

Länk till Energimyndighetens skrift (pdf):
https://energimyndigheten.a-w2m.se/Home.mvc?ResourceId=3045 

Ny bro till Arnö för cyklister, vilket lyft!

Cykelvägen mellan Arnö och stan är ingen höjdare idag. Den går delvis parallellt med en hårt trafikerade Arnö-leder. Det bullrar och dammar, och är allmänt trist att cykla intill den ständiga strömmen av bilar. 

Men nu öppnas en möjlighet att slippa denna trista väg, och få en både genare och trevligare cykel- och gångväg till stan. Det visar sig att det är på gång ett nytt område med hyrebostäder, invid äldreboendet Myntan. Det är företaget RSS Nordic Development som planerar att bygga hyresrätter och nyligen godkändes ett markanvisningsavtal av kommunstyrelsen.

Det kommer innebära att Strandparksvägen färdigställas som gång- och cykelväg - den har länge legat halvfärdig, så det är välkommet.

Detta kan även innebära en ny cykel- och gångväg till stan, då exploatören vill att en ny sådan anläggs. Exakt vad de vill är oklart, och om det kan förverkligas är inte heller glasklart. Men att döma av beslutet på kommunstyrelsen ska en ny bro-förbindelse från Arnö utredas.

Blir denna bro verklighet, skulle det bli ett lyft för cyklingen (och gående). Det skulle bli en genväg till stan för oss Arnöbor, och skulle absolut bidra till att fler cyklade, inte minst alla ungdomar som idag skjutsas till Rosvalla. Där har vi ett riktigt bra projekt om vi vill gynna cykling...

Elbussar till Nyköping snart?

Sannolikheten ökar för att vi ska få se elbussar i Nyköpings stadstrafik. Vid senaste kommunstyrelsens sammanträde den 1 juni togs beslut om att utreda elbussar, åtminstone som något slags försök.

Elbussar rullar i ett antal svenska städer, än så länge mest på försök. Hittills verkar det fungerat riktigt bra, tekniken fungerar och bussarna är uppskattade för att de är tysta och utan avgaser.

För Nyköpings kommun och Länstrafiken handlar det antagligen om att skriva avtal med bussoperatören Nobina, fundera vilken linje som passar, samt att sätta ut en laddstation. Får man gissa att det blir på linje 3 som är rätt kort, mellan busstationen och Rosvalla/Brandholmen?

19.28 en måndag kväll. Inte en bil...

Kl 19,28, 1 juni 2015. Ett oväntat ögonblick. Inte en bil på Arnöleden.

Se bilden ovan, inte en bil i sikte, inte en cykel eller gångtrafikant, så långt ögat når. Klockan var 19.28 i går måndags kväll. Det är Arnöleden i Nyköping, en av stans mest trafikerade gator. Tror aldrig jag varit med om en sådan stiltje på denna väg tidigare, förutom då jag cyklat här mitt i natten.

Dagtid är det en ständig ström av brummande, surrande, morrande och brusande trafik. Fram och tillbaka. Hela tiden. Det är biltrafiken som dominerar. Det tar aldrig slut.

Det finns alltid en orsak till att välja bilen, man ska till jobbet, åka och handla, gå på konsert, hälsa på någon bekant, eller kanske skjutsa något barn till träning eller aktivitet.

På cykelbanan är det betydligt lugnare, men så är det ju väldiga avstånd. Arnö ligger 3-4 km från centrum, och industriområdets mest avlägsna delar ligger max 5 km från stan. Alltså måste man åka bil, cykel flera kilometer kan ju vara lite ansträngande. Man kanske blir lite småsvettig, tvingas andas lite utöver det vanliga, lite mjölksyra. Nästan motion, det kan ju bli jobbigt. Men förbaskat bra om man vill må lite bättre.

Det är nästan fascinerande hur krampaktigt en del människor är fästade vid att använda sina bilar. Det är ständigt bil till allt. På korta avstånd, på långa avstånd. Man är totalt beroende av bilen för allt man ska göra. Man gör inget utanför dörren utan att ta hjälp av sin bil. Skulle vilja kalla det för ett beroende förhållande, ett missbruk som man har svårt att ta sig ur.

Inte så att alla är så fast i bilberoendet, men en del personers bilbeteende tyder på att bilar är starkt beroendeframkallande. Borde de inte förses med varningstext, ungefär som cigaretter och alkohol. "VARNING. Detta fordon är starkt beroendeframkallande och kan allvarlig skada din hälsa".